Med en rysning av obehag såg jag boken på kulturredaktionens bord. Ett nytryck av Sven Wernströms "Trälarna" i en tjock samlingsvolym. Denna träigt, plakatproggiga barnboksserie i åtta delar utkom åren 1973-81 och jag minns genomslaget som massivt. De som arbetade med barnkultur under denna vänstervrida epok tyckte förmodligen att Wernströms historiska klasskampsepos var det bästa som fanns att sätta i händerna på oss ungar. Och läste man inte böckerna, dök Wernströms eländesträlar upp i form av radioteater eller animerad film på TV.
Vi själva var dock inte överdrivet roande. Barn är trots allt inte hur korkade som helst. Den till unglitteratur illa maskerade VPK-propagandan var inte bara fyrkantig och tråkig. Tendensen av politisk indoktrinering var så övertydlig och uppenbar att man ganska snabbt fattade att det osade något skumt kring alltihop. Nej, det hjälpte inte ens att Wernströms förlagt handlingen till Östergötland och Norrköping. Små ivriga samhällsomstörtare i proletariatets tjänst blev heller ingen i min kamratkrets. Vi föredrog den ärliga, förutsättningslösa värmen hos Beppe Wolgers. Att Sven Wernström ändå belönades med Expressens barnlitteraturpris Heffaklumpen för "Trälarna" säger en hel del om 70-talets tidsanda.
Häromåret hörde jag Wernström intervjuas i P1-programmet "Biblioteket" (finns fortfarande tillgängligt på SR:s hemsida). Den gamle marxistkolportören förklarade där att han nödvändigtvis inte gillade barn, att han enbart skrivit sina böcker i syfte att tjäna pengar och "reta borgarna". Jag kan inte påstå att jag blev direkt överraskad. Men visst är det intresserat att den falska vänskap som vi ungar redan då intuitivt kände från Sven Wernströms sida, gick större delen av vuxenvärldens kulturpedagogiska etablissemang förbi.