I den oscarianska överhetsstaten Sverige, där det protestantiska statskyrkoförtrycket gjorde livet surt för vanligt folk, var August Strindberg en ständig nagel i makthavarnas ögon. När han i en av sina noveller i boken "Giftas" satiriserade den kristna nattvarden, blev måttet rågat. 1884 drogs han inför skranket anklagad för hädelse, ett brott definierat i lagen som ”gäckeri av Guds ord eller sakramenten”. Kung Oscar II och Svenska Akademin ansågs som drivande krafter bakom åtalet. Strindberg riskerade två års straffarbete för sin blasfemi.
Men domstolen frikände lyckligtvis. Strindbergs supportrar firade med en storslagen fest på Grand Hotel i Stockholm, medan det samtidigt deppades på kungliga slottet och sannolikt även i många prästgårdar. En kulturradikal samhällsomstörtare hade med sin penna utmanat det reaktionära etablissemanget och vunnit. Principiellt var det en mycket viktig seger. Yttrandefrihetens gränser flyttades fram. Sverige blev genast lite lättare att andas i – även om det formellt skulle dröja ända till 1970 (!) innan de sista resterna av det bisarra hädelseförbudet försvann ur lagstiftningen.
I vårt av kristen tradition präglade land har vi fått lära oss att leva med provokationer som Strindbergs. Eller för att välja ett mer närliggande exempel: den kristna fotografen Elisabeth Ohlsons utställning "Ecco Homo" 1998, där Jesus framställdes som homosexuell. Synnerligen magstarkt, tyckte många troende. Debattens vågor gick höga, men stannade vid det. Ingen statsmakt försökte heller ingripa med vare sig åtal eller censur.
Det visade inte bara på hur yttrandefriheten utvecklats sedan Strindberg var i farten, utan även på styrkan i religionsfriheten. Rätten att välja livsåskådning efter eget huvud innebär ju även friheten att modifiera, utmana, kritisera, häckla eller helt välja bort religiösa föreställningar och dogmer. Men de attentatsmän, av allt att döma islamistiska extremister, som ansvarade för onsdagens vidriga terrordåd mot den franska satirtidningen Charlie Hebdo i Paris, vägrar godta några sådana rättigheter. De och deras fundamentalistiska meningsfränder vänder det öppna, demokratiska samhället ryggen. De vill inte ha öppenhet, mångfald, debatt, kritik eller ens respekt. De kräver underkastelse, de strävar efter likriktning, de har totalitära anspråk och avser att injaga fruktans undfallenhet hos alla som inte delar deras perverterade form av religionsutövning. Deras gud är inte ljusets, det är mörkrets.
Att ge efter, minsta tum, för dessa människor är naturligtvis otänkbart. Sänker vi toleransnivån för vad som får skrivas, sägas och publiceras låter vi rädslan stympa det fria ordet. Vi börjar även inskränka grunden för all religionsfrihet och gör våld på arvet från Strindberg. Därför har varenda normal kristen, jude, muslim, buddist, ateist, eller vad man nu kallar sig, skäl att instämma i detta uttalade av en annan kontroversiell författare: "Jag står på Charlie Hebdos sida, som vi alla måste göra, i försvaret av satiren vilken alltid varit en kraft för friheten och mot tyranni, oärlighet och stupiditet." Mannen bakom orden? Salman Rushdie, vars roman "Satansverserna" också anklagades för hädelse och drog på sig den iranska regimens vrede.