Man kan ju botanisera i SVT:s arkiv på nätet och återstifta bekantskapen med "Hedebyborna", den älskade TV-serien som sändes in i tre omgångar 1978-82, baserad på Sven Deblancs 70-talsromaner om det fiktiva samhället Hedeby i Sörmland (inspelningarna skedde mestadels i Vagnhärad och Trosa, men vissa scener är filmade i Linghem!). Uppbådet av skådespelare är magnifikt; Per Myrberg som desperationens baron Urse, Anders Nyström som slarven Svensson, Helena Brodin som dennes hårt prövade fru, handlarparet John och Peter Harryson, med flera. Fast det är eleganten Ingvar Kjellson som lyser klarast i rollen som den nerdekade, men insiktsfulle adelsmannen Mon Cousin. "Det finnas alltid en anledning att berusa sig," utropar han godmodigt och uppmanar sin bankrutte släkting baron Urse på godset Valla att resignera inför den nya tidens prövningar.
När vi möter dem alla i rutan är året 1937. Det sörmländska sommarlandskapet är bedövande vackert. Det är dock en skenbar idyll under upplösning. Överklassen som styrt och ställt i generationer har förlorat makt, pengar och egendom. Arbetarna har börjat resa sig och insett sitt värde. Socialdemokraterna är färska i regeringssadeln och har startat sitt grandiosa folkhemsbygge. Sverige är i färd att ömsa skinn från ett konservativt bondesamhälle till ett modernt industrikapitalistiskt land.
Delblancs avsikt är att låta Hedeby spegla denna omvälvande process i miniatyr. Den symboliska höjdpunkten är skildringen av ortens traditionella årensning, ett mandomsprov för ortens karlar. Tre män väljs varje sommar ut av bystämman för att med flotte röja upp i traktens vattendrag. Detta år överraskar baron Urse genom att utse sig själv till hedersuppdraget som flottens försteman. Han gör det både som en sista maktdemonstration och som ett fåfängt försök att anpassa sig och verka folklig.
Årensningen under baronens kraftlösa ledning urartar till ett alkoholindränkt fiasko. Lika förbluffad som kränkt får han sparken av sina tidigare kuvade undersåtar i byn. "Vem som går på flotten, det bestämmer vi!", ryter karlarna i en nyckelreplik. Besättningen byts ut, återstoden av ån rensas i triumf. Det är sista gången. Kommunens S-ledning bestämmer att ett mudderverk kan göra alltihop effektivare. Den slitsamma, men stolta traditionen går därmed i graven. Precis som baron Urse. Utblottad dränker han sig i samma å efter ett misslyckat försäkringsbedrägeri.
Men "Hedebyborna" handlar egentligen lika mycket om 70-talet. Även det var en brytningstid i Sverige. Urbaniseringen hade gått i racerfart efter andra världskriget, baksmällan efter folkhemsingenjörernas kollektivistiska samhällsprojekt satte in, det var som svenskarna kände alienation i betongen och famlade efter sina lantliga rötter bland byar, skogar och åkrar.
Politiskt får det uttryck i gröna vågen, miljörörelse, kärnkraftsmotstånd och en spirande liberal revolt mot de alltmer maktfullkomliga Socialdemokraterna. Efter 44 år i regeringsställning tvingas de bort av borgerliga uppstickare, det gamla folkhemmet krackelerar, en friare individualistisk men osäker epok randas.
Genom att blicka tillbaka fungerar "Hedebyborna" som en känslomässig bearbetning inför ett nytt samhälleligt avstamp - till det Sverige vi lever i nu.