Frågan om försörjningskravet som villkor för anhöriginvandrare att erhålla uppehållstillstånd, kom i förra veckan än en gång upp på den politiska dagordningen. Dels genom att Moderaterna åter motionerade i riksdagen om att fler anhöriginvandrare skulle omfattas av försörjningskravet, dels genom att partiets ungdomsförbund antog en stämmoresolution om att helt avskaffa kravet.
Försörjningskravet för en referensperson som bor i Sverige och som vill att anhöriga som är utländska medborgare också ska få uppehållstillstånd, infördes av regeringen Reinfeldt 2010. Samtidigt antogs också en mängd undantag från detta krav för referenspersoner som t ex är medborgare i Sverige eller i ett EU/EES-land, är utlänningar som har bott i Sverige i över fyra år med permanent uppehållstillstånd eller är kvotflyktingar.
Efter första året visade det sig att färre än 1 procent av anhöriginvandrarna fick uppehållstillstånd i med försörjningskravet uppfyllt. För 2011 var andelstalet 0,7 procent. Det vill säga 99,3 procent av de dryga 20 000 anhöriginvandrarna det året var undantagna försörjningskravet.
När jag hörde av mig till Migrationsverket för att få reda på andelstalet för 2013, fick jag initialt beskedet att det inte fanns ”tillförlitlig statistik när det gäller försörjningskravet”, vilket förklarades med att verket ”inte för statistik över vilka som uppfyllt respektive undantas från försörjningskravet”. Det är minst sagt anmärkningsvärt att den myndighet som beviljar uppehållstillstånd och på sin hemsida informerar om försörjningskravet och om undantagen, inte vet vilka som uppfyllt kravet eller inte. Verket svarade dock att ”merparten” av de som beviljades uppehållstillstånd som anhöriga var undantagna.
En vecka och ytterligare ett antal e-postbrev senare, kunde Migrationsverket bekräfta att även för år 2013 utgjorde de som fick uppehållstillstånd genom uppfyllt försörjningskrav färre än 1 procent och att mer än 99 procent fortfarande var undantagna. År 2013 uppgick anhöriginvandringen till drygt 39 000 personer, vilket sålunda skulle innebära att antalet anhöriginvandrare som uppfyllde försörjningskravet var färre än 390 personer.
Moderaternas förslag om att öka andelen anhöriginvandrare som skulle omfattas av försörjningskravet har inte mött något gensvar alls hos de tre övriga borgerliga partierna.
Det är onekligen en tingens märkliga ordning att Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna, som var med och införde försörjningskravet, idag tycker att ett undantag på över 99 procent från huvudregeln inte är problematiskt. Detta samtidigt som de också fördömer alla förslag som förkastliga att öka andelstalet för uppfyllda försörjningskrav (det som alltså idag är färre än 1 procent). Man kan fråga sig varför partierna ens gick med på att införa försörjningskravet.
Sedan kan man fråga sig om de tre partiernas hållning är till gagn för väljarnas förtroende för lagen, lagstiftarna (politikerna) och den lagstiftande församlingen (riksdagen).