"Alltid rött, alltid rätt." Det sjöng Joakim Thåström när han på 80-talet var frontfigur i rockgruppen Imperiet. Rött är kärlekens och passionens färg, ett varmt hjärtat som bultar. Och att följa sitt hjärta brukar ofta anses riktigt. Politiskt förknippar vi rött med vänstern, som uppfattar sig som den godhjärtade solidaritetens banérförare i strid mot klassamhällets orättvisor. Rött symboliserar således även kamp, som vidsträckt spänner från Socialdemokraternas trygghetstörstande folkhemsideologi
till stalinismens falska och blodsbesudlade jämlikhetssträvanden.
En smula förvirrande blir det när vi européer blickar mot USA. Ty vilka har draperat sig i rött där? Republikanerna, partiet som många på vår sida av Atlanten snarast förknippar med hjärtlös marknadsegoism och kristen tokhöger (att det också var hemvisten för president Lincoln, slaveriets baneman, tycks färre vara medvetna om). Den amerikanska vänstern - nå, allt är relativt - som företräds av Barack Obama och Demokraterna har istället lagt beslag på blått. Det är en färg som upplevs lugnande, vilket nog harmonierar med åtskilliga Obamasympatisörers känslor, särskilt i kontrast till Republikanernas ansvarslösa obstruerande i kongressen som medförde att statsapparaten slogs igen. Men med tanke på hur illa Republikanerna tycker om Obamas sjukvårdsreform kan dessa med samma rätt associera blått med nedstämdhet och depression, ty färgen rymmer även denna känsla.
Men det svänger samtidigt väldigt skönt om blått. Bluesen och jazzen bärs av de underbart, bitterljuva blå tonerna. Kanske bäst fångade av Miles Davis på hans epokgörande 50-talsalbum som inte för inte heter "Kind of Blue". Blått är faktiskt den populäraste färgen av alla. Enligt vetenskapliga undersökningar har ungefär hälften av jordens befolkning blått som favorit. På andra och tredje plats kommer, långt efter, lila och grönt. Blått har både en tilltalande renhet och komplexitet i sig som människor, oavsett kultursfär, finner oemotståndlig.
Men min egen älsklingsfärg sedan barnsben är svart. Jo, politiskt är den förstås djupt komprometterad. Dels är det fascismens färg, dels dess motsats: anarkismens. Bägge läror möts dock i bejakandet av våld som metod för samhällsförändring, vilket sannerligen inte gör saken bättre. Fast det kanske finns utrymme att vara en snäll, demokratisk och liberal halvanarkist då, om man nu ska tvingas koordinera sin politiska uppfattning med favoritfärgen. Personligen anser jag bara att svart är elegant, coolt och uppfriskande punkigt. Svart är väl också som att inta en outsider-position mot makten, att leva lite utanför lagen. Och då måste man vara ärlig, som Bob Dylan konstaterar i låten "Absolutley Sweet Marie". Inte sällan är det ju lagens representanter, den statskontrollerande klassen av de andra kulörerna, som visat prov på de mest stötande bedrägerierna. Om vi får tro Dylan, i alla fall.