I så fall är tennis undantaget. Boll och racket funkar utmärkt ihop med politik. Fråga den moderate veteranen Gunnar Hökmark hur han håller ångan uppe i Europaparlamentet. I en intervju nyligen sa han: "Framför allt tycker jag mycket om tennis. Genom tennisen får jag både fysisk och mental träning. Den ger mig ständig utmaning, och jag spelar bättre tennis idag än för 20 år sedan. Tennis handlar mycket om att inte tänka på förra bollen utan att tänka på nästa, bollen du har framför dig. Jag försöker ha det som en grundläggande livsfilosofi: se till att göra det bästa av det du har framför dig".
Även Brysselkollegan Lars Adaktusson, KD:s stjärnskott i EU-valet förra året, gillar den vita sporten: "Jag har varit tennisintresserad sedan jag var liten. Har spelat själv på enkel amatörnivå genom åren och följt den svenska eliten från Janne Lundqvist och framåt".
Den legendariske Wilhelm Wachtmeister, ambassadör i Washington 1974-89, använde framgångsrikt tennisen som ett diplomatiskt verktyg för att stärka Sveriges tidvis frostiga relationer med USA. Han blev tennispartner med Reagans vicepresident George Bush. De spelade tillsammans ett par gånger i veckan, vilket givetvis gav ett ovärderligt politiskt mervärde för svensk del. "Det var 'arbetstillfällen' som man annars hade behövt arrangera. Jag har haft väldig nytta av tennisdiplomati", påpekade Wachtmeister senare.
För övrigt var Reagans företrädare Jimmy Carter, bättre än sitt rykte som president trots sin hemvist i Demokraterna, en sån passionerad spelare att han personligen skötte bokningsschemat av Vita husets tennisbana. Den anlades redan 1902 av republikanen Theodore Roosevelt, en tvättäkta racketfanatiker likt vår egen Mr G, kung Gustaf V. Roosevelt, av historiker rankad som en av de främsta presidenter USA haft, var känd för sitt "tenniskabinett" - en grupp yngre politiska medarbetare som höll honom pigg och alert på banan mellan sammanträdena.
Sverige meste tennisspelare i partipolitiken är väl annars Olof Palme. Ända till sin sista dag i livet slog han bollar på Kungliga tennishallen i Stockholm. ”Han kan inte dölja hur arg han är på sig själv när han förlorar. Går det riktigt illa visar han fetischistiska tendenser och hämnas på sin racket", skrev tenniskompisen Harry Schein om Palme. De spelade flitigt mot varandra i närmare 30 år.
Journalisten och tennisentusiasten Nils Petter Sundgren var emellertid inte imponerad av Palmes och Scheins matcher. I memoarerna "Inte bara bio" skriver han syrligt: "Deras spel var minst av allt stilrent, med hemslöjdade slag. Harry excellerade i besynnerliga snedträffar, som kunde bli poänggivande just genom sin besynnerlighet. För den tillfällige åskådaren var de två spelarnas temperamentsutbrott den verkliga behållningen.”
Sundgren tycks missa poängen. Dessa utbrott var nog behållningen för de bägge på banan också. Man bör nämligen inte underskatta tennisens betydelse för Palmes politiska gärning, även om han må spelat som en kratta. Huvudsyftet var mentalt; att stimulera kämparglöden och få fart på hjärncellerna. En hård tennismatch varje vecka var Palmes sätt skaffa sig energi i utövandet av rollen som partiledare och statsminister. Kanske något för Stefan Löfven att ta efter?