Vilka värderingar omfattar Omar Mustafa, rekordkortvarig S-partistyrelseledamot, egentligen? Å ena sidan har han sagt sig stå på barrikaderna för antirasism, jämlikhet och homosexuellas rättigheter. Å andra sidan har han som ordförande i Islamiska förbundet haft intimt samröre med krafter som, milt uttryckt, representerar raka motsatsen. Alltså, det känns inte precis som det rimmar klockrent med den övertygelse som Mustafa torgfört i mediala sammanhang.
Jag förstår att många känner viss förvirring i Socialdemokraterna, nu uppslukade av ett demoraliserande blame-game kring Mustafas uppgång och fall i partiet. Samtidigt är frågan vida större än ett internt S-bråk. Nämligen: hur ser vi i grunden på den stora gruppen muslimer i vårt samhälle? Jag tycker tendensen att bunta ihop dessa individer till ett homogent kollektiv är lika stollig och fördomsfull som att göra en monolitisk enhet av alla kristna eller judar. Har vi inte kommit längre än så, tvivlar jag allvarligt på bildningsgraden och medvetandenivån i Sverige.
En farlig dumhet är även att utifrån en naiv kulturrelativism bortse från yttringar som definitivt krockar med humanistiska och demokratiska ideal. Den tendensen har ju också blottats i Mustafa-affärens svalllvågor. På gårdagens DN-debatt varnade Nalin Pekgul, muslim och känd S-profil, för Islamiska förbundet. Detta är en organisation av fundamentalister och uppfattas som en extremistisk sekt av de flesta svenska muslimer, slog hon fast. Pekgul borde veta. Hon har länge jobbat hårt för att motverka islamismen, vars företrädare först och främst hotar hennes egna trosfränder. I synnerhet vore det ett svek mot dem om vi av missriktad hänsyn, eller rädsla för islamofobi-stämpeln, inte gjorde glasklart att samma universella värderingar vi själva hyllar, gäller varenda kotte och utan undantag.