Avskyn mot apartheidsystemet i Sydafrika var massiv. Det fanns en djupt känd solidaritet med ANC och dess fängslade, mytiske ledare Nelson Mandela. Sverige, inte minst Olof Palme, kom att spela en viktig del i att nöta ner apartheids omänskliga fängelsemurar. Men - och det är nästan glömt idag - uppmärksamheten gällde även i hög grad Sydafrikas grannland Rhodesia, som styrdes under apartheidliknande former av Ian Smiths vita minoritetsregim.
Rhodesia var en tidigare engelsk koloni som självsvåldigt brutit med London 1965 och straffats med uteslutning från det brittiska samväldet. Samtidigt växte motståndet mot förtrycket och utvecklades till ett inbördeskrig, där Ian Smiths knektar fick tampas med två svarta befrielserörelser. Den ena kallades Zapu under ledning av Joshua Nkomo. Den andra var Zanu med Robert Mugabe som förgrundsgestalt. 1979 insåg Ian Smith att situationen blivit ohållbar och sökte en uppgörelse med Storbritannien och den svarta befolkningens representanter. Året därpå blev Rhodesia fritt och bytte namn till Zimbabwe. I spetsen för den nya regeringen stod Robert Mugabe.
1980 talade han sockersött om försoning och hans hjältegloria lyste lika klar som Nelson Mandelas. I Sverige hyllades Mugabe reservationslöst. Både borgerliga och socialdemokratiska regeringar fyllde hans fickor fulla med svenska skattebetalares pengar. Fram till 2001 gav SIDA totalt över fyra miljarder kronor i direkt stöd till staten Zimbabwe.
Författare som Anders Ehnmark och Per Wästberg sjöng Mugabes lov i alla tonarter. Idag vill ingen påminnas om detta. Det tidigare engagemanget för Zimbabwe är obefintligt, trots att folkets lidande är värre än någonsin. Mugabe är en paria, som flagrant valfuskat sig till mandatperiod efter mandatperiod och dragit ner sitt land i mörkaste elände. Han är gammal nu, snart 91 år, men still going strong and evil. Dock tycks han förstå att livet inte är evigt och verkar kratta manegen för en efterträdare. Den utsedde arvtagaren tippas vara Mugabes 49-åriga hustru Grace, en allmänt illa sedd figur som främst varit intresserad av att förskingra den allt magrare statskassan på hämningslös lyxshopping.
Hur kunde det gå så illa? Vad utlöste Mugabes förvandling från Nelsons Mandelas like till grym, blodsbesudlad tyrann? Hans förre personlige vän Per Wästberg har hävdat att Mugabe fallit offer för galenskap. Men sanningen är att Mugabe aldrig varit en demokratisk frihetshjälte. Däremot någon som kunde snacka vackert när det tjänade hans syften att underblåsa andras välvilliga illusioner om honom. Och många lät sig länge trollbindas. Det är faktiskt en gåta. Mugabe beundrade Maos Kina och hymlade inte under 70-talet med sitt mål att göra Zimbabwe till en marxistisk enpartistat. Det blodiga inbördeskriget ville han kompromisslöst fortsätta tills han själv kunde gripa makten på egna villkor. Först när de krigströtta grannländerna Tanzania och Moçambique hotade att dra in stödet till honom, och tvingade Mugabe i allians med rivalen Joshua Nkomo, kunde förhandlingar inledas som fick Ian Smith att släppa tyglarna 1980.
Då föreföll framtiden ljus. Ekonomiskt var Zimbabwe välmående, även om klyftorna var skriande. Vita farmare ägde huvuddelen av den bördiga jorden, men levererade ett exportöverskott av spannmål och tobak. Svält förekom inte och jordreformer utlovades. Mugabes retorik om nationell förbrödring visade sig snabbt grundfalsk. Inför det första "fria" valet samma år bröt han med Nkomo, mobiliserade hänsynslöst sina partikommissarier mot väljarna och vann en förkrossande seger. Säker i sadeln var det sedan dags att sopa undan konkurrenterna. 1983 slaktades omkring 15 000 människor i Matabeleland, en del av Zimbabwe där många av Joshua Nkomos anhängare fanns. Instruktörer från Nordkorea hjälpte Mugabes hejdukar med mördandet. Nkomo gick i landsflykt. Omvärlden såg åt annat håll och teg. Mugabes samvetslösa kampanjmetoder för att vinna valen 1985, 1990 och 1995 rapporterades det knappast om alls. Den korrumperade makteliten i Harare styrde och ställde som den ville.
Men när Mugabe år 2000 utlyste en folkomröstning för att göra sig till president på livstid hade folkets avsky nått kokpunkten. På förbluffande kort tid skapades oppositionspartiet MDC, Rörelsen för demokratisk förändring. Till sin egen förvåning förlorade Mugabe och skyllde nederlaget på Zimbabwes vita farmare, som anklagades för uppvigling. Det räckte inte längre med att "bara" injaga skräck i befolkningen. Mugabe förklarade att allt elände var de vitas fel och tog abrupt itu med den jordreform han länge struntat i. Men även den förfuskades å det grövsta. Så kallade krigsveteraner (de flesta inte ens födda under 70-talets självständighetskamp) beslagtog de jordbruk som var landets viktigaste försörjningskälla, vilket knäckte Zimbabwes redan usla ekonomi.
När vita farmare föll offer för våldet, vaknade plötsligt intresset. Ingående skildrade utländska journalister Mugabes övergrepp på oppositionen, hur han stal de följande valen och drev landet mot en avgrund av arbetslöshet, svält och terror. Internationella fördömanden haglade, EU och USA införde sanktioner. Men skamligt nog krävdes det alltså först TV-bilder på misshandlade och döda vita zimbabwier innan Mugabes mask av progressiv statsman föll.
Tragedin Zimbabwe hör vi i dessa tider inte mycket om. Andra mer brännande konflikthärdar fångar rubrikerna. Nu är det 2015 och Robert Mugabes förtryck har pågått i 35 år. Hans land, en gång kallat Afrikas kornbod, är ett utplundrat ruckel. Kvar finns endast hopplöshet och misär. Bör vi bry oss? Jag tycker det. Jag tycker vi bör bry oss väldigt mycket. Sverige bidrog ju, okritiskt och entusiastiskt, till att backa upp och legitimera denna vidriga regim vars ledare förtjänar att gå till historien under sitt rätta namn: Zimbabwes bödel.