Paul Anka på Sverigebesök spelar triangel på skivan, som är hot stuff på samlarmarknaden i dag. Jag har den. Då, 1959, anades konturerna av den likvärdiga, sammanhållna enhetsskolan. Med den placerade sig Sverige i topp i fråga om kvalité. Så sent som vid 1990–talets början beskrevs den svenska skolan som ett gnistrande grant föredöme.
Sen blev skolan en del av det nyliberala systemskiftet. Kombinationen fri etablering, skolpeng och fritt val skräddarsyddes för att släppa fram de skattefinansierade privatskolor som kallas friskolor. Så uppstod ett av efterkrigstidens mest grymt groteska geschäft.
I dag är skolan en marknad vilken som helst. Fast med den skillnaden att det är skattebetalarna som står för pengarna (och förlusterna när skolaktiebolagen kraschar). Som nu senast när JB Education konkade. Anders Hultin, en av dem som tjänar storkovan på systemskiftet, firade konkursen med att öppna en flaska vin värd 778 kronor och utbrista ”Because I’m worth it”. Nu drar Hultin i gång nya ”friskolor”, bland annat i Linköping, samtidigt som det tandlösa Skolverket varnar för ytterligare konkurser bland skolaktiebolagen – och på samma gång som Sverige fortsätter att halka efter i den internationella skolrankingen.
Sverige är i dag ett avskräckande exempel när det gäller skolan. Är det för mycket begärt att önska att Socialdemokraterna ska våga kräva mer än ”ökad insyn” i de skattefinansierade privatskolorna?
Alliansen + SD
Ett femte jobbskatteavdrag beräknas kosta statskassan ungefär 12 miljarder kronor per år. Fortsatt sänkning av inkomstskatten eller ökade resurser till vård, skola och omsorg? Högerregeringen tycks luta åt det förstnämnda. Minoritetsregeringen vet att Sverige-demokraterna gör tummen upp. Och visst. Kunde Carl Bildts skakiga ministär idka politisk petting med Ny demokrati, kan Reinfeldts trötta kabinett luta sig mot den nationella ultrahögern.
Till sist:
Telefonförsäljarna härjar vilt. Jag försöker vara artig. Vet att de ofta knegar under vidriga arbetsvillkor. Nu senast ringde en tjomme från utlandet. ”Do you speak english?” ”No english!” sa jag och försökte låta som den byfåne jag egentligen är. ”Than I can’t help you”, sa han. ”No english! skrek jag. Sen bröts samtalet. Bästa sättet att slippa tala vidare: Försäljaren frågar om hen kommit till Torbjörn Gustavsson. ”Nej, det är hans bror, Torbjörn har dött”, säger jag.