I Sverige finns få frizoner där inte politiken tränger sig på, så varför skulle filmen vara fredad från den offentliga maktens omsorger och ingrepp? Att vi ska ha en särskild politik för en av våra mest populära konstformer ifrågasätts knappast alls. Nuvarande ordning tillkom 1963 då affärsmannen, kulturdebattören och socialdemokraten Harry Schein tillsammans med partikompisen och finansministern Gunnar Sträng i korporativistisk anda sydde ihop den svenska filmbranschen med staten. Som följd fick vi Svenska filminstitutet (SFI), vars förste hövding naturligtvis blev Schein själv.
SFI är en stiftelse som bland annat ska stödja produktion, distribution och visning av "värdefull film". Verksamheten finansieras både av statliga skattepengar och genom statens filmavtal med branschorganisationerna. Varje gång du köper en biobiljett ingår en tioprocentig avgift som klirrar i SFI:s kassa. Stiftelsens styrelse utses av regeringen (förstås). På Harry Scheins gamla VD-stol sitter i dag Anna Serner. Hon tycks främst vara besjälad av en fråga, vilken handlar mindre om direkt konstnärliga ting och mer om politik. Nämligen att den svenska filmen ska bli jämställd. Exakt jämställd.
På SFI:s hemsida förkunnas följande: "Jämställdhetsperspektivet genomsyrar allt som görs på Svenska Filminstitutet: från produktionsstöd till val av filmer att lyfta fram från arkivet, från stöd till visningssektorn till rekrytering av ny personal. Filminstitutet har som mål dels att vara en jämställd arbetsplats, dels att skapa förutsättningar för en jämställd filmproduktion... I 2013 års filmavtal har jämställdhetsmålet skärpts, vilket innebär att produktionsstöden ska fördelas jämnt mellan kvinnor och män. Vid utgången av 2015 ska summan av de utdelade stöden under avtalsperioden ha delats ut till 50 procent kvinnor och 50 procent män inom var och en av de tre yrkeskategorierna regissör, manusförfattare och producent."
Eller som Serner själv uttryckte det när hon tillträdde som Filminstitutets chef hösten 2011: "Det ska vara 50-50, allt annat är larv". Siffran 50 gäller också antalet år som SFI funnits. I måndags jubileumsfirade man på den internationella filmfestivalen i Cannes med att slå på trumman för sitt jämställdhetsarbete. Sverige ska vara en föregångare i världen, är tanken. Enligt Anna Serner har många andra länder visat nyfikenhet. Hon ska ha fått inbjudningar från när och fjärran för att prata om den blågula genusfokuseringen på vita dukens område. Framtiden får väl utvisa om utlandet är lika intresserade av att se det konkret filmiska resultatet också.
Ambitionen att involvera fler kvinnor i det traditionellt mansdominerade filmskapandet är förvisso lovvärd. Kulturen blir alltid rikare av ökad mångfald och större spännvidd. Könet som parameter ska inte underskattas när det gäller exempelvis val av ämnen, perspektiv, sättet att berätta, etc. Men det är samtidigt en parameter bland åtskilliga andra. Att medvetet sträva mot att sänka trösklarna så att fler kvinnliga begåvningar ska få möjlighet att göra film är en sak. Dock förefaller Filminstitutets nuvarande metod för detta riskabelt fyrkantig. Om könsfaktorn tillåts överskugga allt annat inom filmproduktionen är det inte nödvändigtvis till gagn för filmkonsumtionen.
Personligen anser jag det djupt olyckligt att reducera konst till instrument för ideologiska mål, hur behjärtansvärda de än må vara. SFI:s kvoteringsoffensiv är säkert helt i linje med den politiska riksdagsmajoritetens vilja, något annat vore ju svårt att tänka sig. På SFI:s nya webbsatsning "Argumented Society" skriver både kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (M) och demokratiminister Birgitta Ohlsson (FP) om sina feministiska favoritfilmer. En tydlig signal om vad makten önskar att filmbyråkratin ska verkställa. Men blir filmerna bättre och publiken lyckligare för det? Tillåt mig tvivla. Snarare kan man tolka könskvoterandet som ett sätt att undfly det grundläggande kvalitetskravet som är det statliga filmstödets raison d'etre.
Jämför gärna med 70-talet, då socialistisk klasskampsideologi kletade ner det svenska kulturlivet. Hur väl mådde kulturen av detta politiserande? Hur mycket av denna produktion står sig i dag? SFI upprepar gamla misstag när man låter sig korrumperas av politiken istället för att stå upp för konsten på konstens egna villkor.
Jag tycker att Anna Serner har skäl att begrunda vad hennes föregångare Harry Schein med luttrad skepsis skrev i sina memoarer efter att han lämnat Filminstitutet 1978: "Det skadar inte att komma ihåg att konsten liksom vetenskapen har funnits före alla ideologier, före alla partier och folkrörelser, till och med före byråkratin. Antagligen kommer den att överleva dem alla, trots alla statsbidrag."