Dags att andas ut? För stunden, kanske. Följetongen om SAS' överlevnad har utvecklat sig till en något som liknar en utdragen, demoraliserande dödsdans. År av sparprogram har inte räckt. År av kapitaltillskott från ägarna har inte räckt. Käcka löften från ledningen om att krisen snart är förbi har endast visat sig vara bosch i vinden. Till slut blev konkurshotet akut när bankerna vägrade riskera mer pengar utan statliga lånegarantier. Annars adjö! Förutsättningen för dessa garantier på 3,5 miljarder kronor, riskerade på skattebetalarnas konto, var ett tydligt bevis på att SAS kunde sänka sina kostnader.
I helgen forcerades därför bolagets fackföreningar till ett nattmanglande som varande ända in på måndagseftermiddagen innan det sista avtalet skrevs under. Resultatet blev försämrade arbetsvillkor för personalen, bittra fackföreningar som mullrar över att mot praxis tvingas förhandla under ultimatum, och ytterligare bit vingklippt varumärke. En sak vore om SAS förmådde presentera en trovärdig, offensiv affärsmodell som väg ur eländet. Men de senaste veckornas intryck är snarare en ledning som i galgens skugga agerar stressigt och panikartat.
En frist verkar i alla fall nu vara köpt till priset av att gängse konkurrensregler på marknaden åsidosatts när de nordiska regeringarna borgar lånen för SAS. Egentligen en både osund och principvidrig åtgärd. Dock kunde ändå det bästa sättet att utnyttja andrummet vara förslaget att stycka SAS i tre nationella bolag. För Sveriges del handlar det om att värna infrastrukturen och rädda flygnätet till olika orter i vårt avlånga land. Det är inte minst många företag som är verksamma utanför storstäderna beroende av. Efter en övergångsperiod går det förhoppningsvis sedan att hitta någon villig köpare.