Kommunfullmäktige i Linköping vill bygga en ny simhall. Tragiskt nog kan det innebära att tennisbanorna vid Cloetta center måste skatta åt förgängelsen. Fast än mer anmärkningsvärt är att simhallsdiskussionen, som förefaller vara en typisk lokalpolitisk angelägenhet, har dimensioner som går bortom Sveriges gränser. Tentaklerna från Bryssel griper nämligen ända in i ett sådant beslut.
EU:s svällande lagstiftnings- och regleringskatalog påverkar exempelvis upphandlingsförfarandet, vilken miljöhänsyn som måste tas vid frågor som rör stadsplanering och byggnadsprojekt, och så vidare. Enligt SKL:s rapport "EU i lokalpolitiken" har Bryssel, direkt eller indirekt, inflytande över omkring 60 procent av alla fullmäktigebeslut i Linköping och övriga svenska kommuner.
Man kan lugnt säga att EU av idag inte är det EU som Sverige blev medlem i 1995. Maktkoncentrationen har på ett smygande sätt ökat radikalt, samtidigt som Bryssel vävt in oss i ett komplext nät av olika slags generösa bidragsprogram där otaliga skattemiljarder (motsvarande 75 procent av EU:s budget) slussas runt till allt mellan himmel och jord. Det är inte bara ekonomiskt osunt, det stärker också beroendet till Brysselbyråkratin som kontrollerar pengaflödet.
Carl-Oskar Bohlin, fjärdenamn på Moderaternas lista till Europaparlamentet, skrev nyligen träffande om denna utveckling i Svensk Tidskrift: "Ett federationsvurmande har lett till att frågor som inte är betjänta av att hanteras på europeisk nivå upptar mer och mer av unionens fokus. Social ingenjörskonst har blivit viktigare än fokus på tillväxtskapande åtgärder och satsningar för internationell konkurrenskraft. I en global konkurrens av aldrig tidigare skådat slag kommer Europas väg framåt aldrig vara regionalstödsprogram, administration och utportionering av bidrags- och subventionssystem".
Tyvärr har höstens riksdagsval hittills kvävt vårens EU-val. Partiernas engagemang för Europapolitiken är måttlig, milt uttryckt. Men desto viktigare att vi utnyttjar vår rösträtt och kritiskt granskar vad kandidaterna står för. Leder deras politik till mer eller mindre överstatlighet, bidragsrullning och byråkratiska ingrepp i vardagen? Den som önskar en annan inriktning på EU-samarbetet får den 25 maj chansen att medverka till en konstruktiv förändring, så varför inte ta den?
Ska EU ägna större kraft åt marknadsreformer, tillväxt och jobb? En lämplig testfråga är då partiernas inställning till det planerande frihandelsavtalet mellan EU och USA, som skulle betyda en rejäl och välbehövlig stimulas för hela världsekonomin. Enorma värden står på spel. Bara vinsten för ett genomsnittligt europeiskt hushåll beräknas till ungefär 4500 kronor årligen i minskade utgifter. Men det är ett komplicerat avtal som hotas av starka protektionistiska särintressen. Inom två är förväntas allt vara klart för Europaparlamentets dom. Ledamöterna har vetorätt och kan skicka frihandelsavtalet till papperskorgen.
Miljöpartiet har redan vädrat åsikter som går i den vägen, från Socialdemokraternas sida finns också massor av förbehåll som kan stjäla lasset. Därmed skulle Europa riskera att fastna i centralistisk stagnation. Fler politiker av Carl-Oskar Bohlins marknadsvänliga kaliber hade onekligen inte skadat i Bryssel.