Hela Sverige ska leva, Folkets hus och parker, ABF, Sveriges Hembygdsförbund. Det är några av organisationerna som i veckan skickat ett protestupprop till regeringen. Anledningen är nedskärningen av Landsbygdsprogrammet 2014-2020. Drygt 3 miljarder kronor har kapats jämfört med föregående period 2007-2013, men summan är fortfarande inte småpengar. Bidragsguldet är värt 32,4 miljarder. Kostnaden delas mellan Sveriges och övriga EU:s skattebetalare.
Åsa Blombäck, ordförande för Hela Sverige ska leva, rasar i ett pressmeddelande över det minskade beloppet: "Det här kan bli ett dråpslag mot den fortsatta landsbygdsutvecklingen. Det pyr verkligen ute i landet och vi hoppas få gehör för vår oro - så att vi slipper starta ett landsbygdsuppror". Hårda ord. Men faktum är att ett slags landsbygdsuppror redan pågår. Nog pyr det alltid. Främst under fötterna på de unga.
Charlotta Melander, nationalekonom vid högskolan i Jönköping, konstaterar i en färsk undersökning att 86 procent av Sveriges kommuner överges av sina ungdomar i kategorin 18-25 år. De flyttar till större städer som Stockholm, Göteborg, Malmö eller Linköping för att studera. Sedan stannar de kvar, börjar arbeta och bildar familj. Återvändarna är få, småkommunernas attraktionskraft faller stadigt. I en kommentar menar landsbygdsminister Eskil Erlandsson (C) att "utvecklingen måste stoppas".
Hur? Landsbygdsprogrammet är knappast svaret. ”Utvärderingar visar att programmet har små eller omätbara effekter… För många av de granskade insatserna kan inga som helst positiva effekter påvisas”. Den domen kom i somras från Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi. Andra utredningar om regionalpolitiska satsningar i syfte att få hela Sverige att leva finns i massor. Resultaten pekar samstämmigt åt ett håll. Stödmiljarderna kunde lika gärna eldas upp. Urbaniseringen fortsätter ändå i oförminskad, ja accelererande, styrka. Inget unikt för vårt land. Så är läget i övriga världen också.
En relevantare fråga borde vara varför denna utveckling måste stoppas. Är det ett problem att ungdomar väljer att bo där de kan få utbildning, försörjning och möta en parter att skaffa barn med? Vem kan klandra dem om de inte vill flytta tillbaka till landsorten? Livskvaliteten är generellt sett högre i större städer om man ser till inkomst, sysselsättning, social samvaro, kontakter, kulturutbud, etc. Sambandet mellan urbanisering och ökat välstånd är entydigt. Dessutom ger stora städer mindre slitage på miljön eftersom resurser används effektivare när människor lever tätare tillsammans.
Ingen politiker och inga skattemiljarder kan återskapa ett svunnet Sverige. Däremot behöver landets småkommuner bli vänner med förändringen genom anpassning till rådande omstrukturering av geografiska, ekonomiska och sociala förhållanden. Konstgjord andning hjälper bevisligen föga, överlevanden måste ske på egna meriter.