"I rummet bredvid slamrade det festligt och utan uppehåll. Där satt Sven Stolpe vid sin stora stridsmaskin, som var behängd med konservburkar, nycklar och annat metalliskt för att ljudet skulle dramatiseras till oljud. Han var, kan man anta, upptagen med två romaner, några större essäer, ett antal förintande polemiker och kanske också en kristen traktat om tystnad och stillhet - vad vet jag?" En karaktäristik på kornet, signerad diktarkollegan Bertil Malmberg i memoarboken "Ett författarliv" (1952). Man riktigt ser den eldfängde rabulisten, notoriske outsidern och närmast osannolikt produktive kulturgiganten Stolpe framför sig, outtröttligt hamrande på skrivmaskinstangenterna.
Från Malmberg har också Svante Nordin, professor i idé- och lärdomshistoria, lånat den träffsäkra undertiteln till sin nya och synnerligen läsvärda biografi "Sven Stolpe. Blåsten av ett temperament" (Atlantis). Jo, nog blåste det ofta och gärna kring Stolpe. Ibland högg han i sten så att det dånade och flisorna rök. Ta bara det lidelsefulla hatet mot Eyvind Johnson, försvaret av bröderna Ivar och Torsten Kreugers svindlande affärer, engagemanget i den kristna Oxfordrörelsens genant blåögda försök att stoppa Hitler och kriget. Fast inte sällan, som Svante Nordin övertygande visar, berikade han den svenska kulturdebatten med friska, syresättande och inopportuna perspektiv.
I bästa mening var Sven Stolpe (1905-1996) en särling i folkhemmet. Medan det anglosaxiska inflytandet blev allt mer dominerande i Sverige, höll Stolpe envist fast vid den stolta kontinentaleuropeiska kulturtraditionen, i synnerhet den franska. Han spelade en stor roll för att till en svensk publik introducera författare som Marcel Proust, Roger Martin du Gard, André Gide och François Mauriac (samtliga utom Proust sedermera nobelpristagare i litteratur). Stolpe hade även fräckheten att konvertera till katolicismen 1947, vilket bidrog till att stämpla honom som en hopplöst konservativ reaktionär. Men hur hade vår förståelse varit för Sveriges båda internationellt mest kända kvinnor utan Stolpes djupa förtrogenhet med katolsk livsåskådning och filosofi? Hans böcker om drottning Kristina och den heliga Birgitta representerar bildningsinsatser av imponerande mått.
Tyvärr förvägrades Stolpe en professorstjänst efter sin banbrytande doktorsavhandling om Kristina. Det som blev den ogina universitetsvärldens förlust, blev istället Östergötlands vinst. 1964-72 var han läroverkslektor i Mjölby. Som sådan exploderade han i ilska över Socialdemokraternas radikala utbildningsreformer. Om skolans hotande utveckling skrev han 1970: "Där ska nya lärare av ytterst sekunda kvalitet och med ytterst ytliga, snabbinlästa kunskaper ta hand om en ström av arbetsovilliga, upproriska, skolkande elever som inte har en tanke på att i laga ordning vara närvarande på 'tråkiga' lektioner. Totalt inkompetenta, skrytsamma och naiva politruker har på några få år lyckats underminera det dyrbaraste vi äger - den svenska bildningen och kulturen".
Se på skolan 2015. Var det klokt att avfärda Stolpes svavelosande kritik som stolligt reaktionärt gubbgnäll? Det är nog inte dumt att lyssna på avvikande motvallsröster emellanåt. Stundtals kan de ju faktiskt ha rätt.