Sofia Arkelsten var ett stolpskott som partisekreterare för Moderaterna. Hon nådde en skämskuddefaktor av nästan Juholtska nivåer när hon hävdade att M:s föregångare slogs för fri och lika rösträtt. Hon höll ett föredrag om feminism som skrämde borgerliga sympatisörer som anser att statens räckvidd ska vara begränsad; Arkelsten lovade att "göra politik" av den bekymmersamma cupcaketrenden och av osunda kroppsideal.
Sannolikt spelade Arkelstens kön och ålder in när hon blev partisekreterare. Hennes misslyckande visar att det också krävs en genomtänkt ideologisk grund för att klara jobbet.
Därför är det trist att när Arkelsten avgår (petas?) efterträds hon av Kent Persson, oppositionsråd i Örebro. Han tycks göra en lika grund, nymoderat politisk analys som Arkelsten: Makten är allt, ideologin är inget. Och för att behålla makten ska man "lyssna in" och "göra politik" av människors vardagsproblem.
Ett exempel är när Persson uppmanade M att bilda regering med MP, med motiveringen "de nya moderaternas styrka är att kunna ompröva tidigare ställningstaganden" (SvD 8/9-11).
Förhoppningsvis visar Kent Persson att jag har fel, att han har en känsla för borgerliga värderingar och politikens gränser. Men jag är rädd för att det blir status quo.