Här kommer Pippi Långstrump igen. Men hon är inte sig helt lik. SVT nylanserar snart den folkkära TV-serien från 1969 med förbättrad bild- och ljudkvalitet. Samtidigt har statstelevisionen tagit tillfället i akt att förändra vissa scener som kan upplevas kränkande i moderna ögon. Pippi säger inte längre "negerkung" om sin far, utan bara "kung". Pippi leker heller inte "kines" på stereotypt sätt.
Tidens gång skänker inte alltid en vackert klanderfri patina åt våra gamla hjältar. Sagofigurer som skapats i en annan epok träder ibland fram i ett mindre tilltalande ljus när de möter dagens värderingsklimat. Pippi, Tintin, Ture Sventon och Barna Hedenhös har samtliga blivit anklagade för olämpligheter av rasistisk natur. Det är utmärkt att sånt lyfts fram till kritisk debatt. Bara att diskussionen förs tyder ju på en ökad medvetenhet.
Trenden att vilja sudda bort kulturarvets fläckar bör vi ändå vara vaksamma mot. Vad uppnår vi egentligen med att retuschera konstnärliga verk i efterhand? Uppfostrar vi klokare, mognare och tolerantare människor genom att gömma undan tidigare generationers anstötligheter? Är inte Pippiklippandet i äldre berättelser snarare uttryck för en överdriven ängslighet som kan motverka sitt syfte? Axla hellre vuxenansvaret att förklara och undervisa, än att curla barnen och räddhågat gripa efter censursaxen.
Överhuvudtaget är det riskabelt att börja ansa kulturyttringar i avsikt att göra dem mer aptitliga för rådande smak och politiska opinionsvindar. Författaren Qaisar Mahmood, som 2012 utkom med den uppmärksammade boken "Jakten på svenskheten", dömde i våras ut både Pippi och Tintin (Kommunalarbetaren 6/5). Trots det såg han en fara i att tillrättalägga historien: "Imorgon kan det vara någon annans värderingar som bestämmer, tänk om Sverigedemokraterna skulle få majoritet. Så det bästa är att ingen går in och ändrar".
Ja, fundera gärna på hur en SD-spetsad version av Pippi hade blivit. Då är nog icke-rasisten Astrid Lindgrens original att föredra även framöver.