Så löd styrelseordföranden Marie Ehrlings förklaring till att Telia Soneras tidigare vd Lars Nyberg nekades ansvarsfrihet på bolagsstämman i onsdags. Han hängdes för affärerna i Kazakstan runt årsskiftet 2012-13. Själv tvingades han avgå förra året när avslöjandet om mutkolvshistorien i Uzbekistan blivit för besvärande. En syndabock har utsetts och samtidigt låter Telia Sonera kolla om skumma affärer gjorts även i andra östländer. Påpassligt får revisionsbyrån PWC, som sorglöst granskat bolagets verksamhet i ett decennium, en knäpp på näsan av statens ägarrepresentant, statssekreteraren Erik Thedéen (M). Han vill att PWC rannsakar sig "för att se om de har något att lära".
Operation Uppsnyggning pågår. Men oavsett hur mycket än Telia Sonera vill intala oss att man försöker tvätta rent sin gamla smutsiga byk, så förblir den skitig och kan inte bli något annat. Det är praktiskt taget omöjligt att göra klanderfria affärer med de djupt korrumperade diktaturerna i öst som Telia Sonera inriktat sin expansion på (förutom Kazakstan och Uzbekistan, även Azerbajdzjan, Tadzjikistan, Vitryssland, med flera). Snövita kontrakt i miljardklassen med regimernas hantlangare där tillhör sagornas värld. Priset blir också medverkan till brott mot mänskliga rättigheter när Telia Sonera ger de forna Sovjetrepublikernas säkerhetspolis tillgång till telesystemen för jakt på oppositionella.
Det finns bara en moraliskt rimlig väg ur härvan. Det är att lämna dessa marknader. Men icke. Eurasien är Telias Soneras främsta och viktigaste vinstmaskin. Därför slår heller inte svenska staten, som äger 37 procent av koncernen, näven i bordet på allvar. Istället får vi bevittna ett slags självspäkningens skådespel för att ge legitimitet åt att fortsatta lukrativa affärer framöver.
Statens anseende som bolagsägare blir inte vackrare av flykten från ansvar för Vattenfalls köp av Nuon 2009, tidernas största svenska kontantaffär som även slog rekord i fiasko. Svenska folket, vars pengar helstatliga Vattenfall och regeringen spelat bort, borde naturligtvis ha rätt till en förklaring varför det gick så illa. Varningar fanns ju att Nuonköpet byggde på glädjekalkyler. Men när riksdagens konstitutionsutskott försöker bringa klarhet åt oss, vägrar den tidigare näringsministern Maud Olofsson (C) demonstrativt att infinna sig och svara på frågor om hur djupt affären förankrades i övriga regeringen. Hon minns ändå inte.
Och hennes efterträdare Annie Lööf (C) försvarar skamligt Olofssons duckande i buskarna. Vattenfalls förre styrelseordförande Lars Westerberg - händelsevis bror till riksdagens moderate talman - infann sig dock. Men meddelade KU att han inte minns vem på politisk nivå som gav honom grönt ljus att lägga upp 89 miljarder kronor netto för Nuon. Informerades brorsans partikamrater Fredrik Reinfeldt och Anders Borg? Nä, ingen minns och dokumentation saknas sägs det. Nog luktar det ruttet om statens bolagsengagemang. Vilka är de som har mest att lära? Politiker ska inte låta staten äga bolag och äventyra förtroendet för demokratin på kuppen.