En 1900-talets Nils Dacke som bekämpade överheten med penna istället för armborst. Den småländske författaren, liberalen och motståndsmannen Vilhelm Moberg hade nog gillat att bli ihågkommen så. Hans syn på den avgörande konflikten i samhället var glasklar. På ena sidan i historien stod ett arbetande, skapande och kreativt folk. På den andra en kontrollerande, utsugande och maktfullkomlig klick av herremän.
Kungahuset var en motbjudande kvarleva från det nakna tyranniets dagar, som ännu i sin representativa form svor mot demokratins grundvärden om frihet och jämlikhet.
”I en monarki uppkommer det alltid en anda av undersåtlighet, som icke är fria medborgare värdig. Kring konungen med Guds nåde och hans anförvanter har i alla tider uppblommat en rik flora av servilitet och inställsamhet, kryperi och allsköns fjäsk”, skrev Moberg i pamfletten ”Därför är jag republikan” (1955). Orden har inte förlorat sin aktualitet. Kungahuset utgör i grunden en institutionalisering av en osund, konservativ ryggkrökarmentalitet som vi borde vara främmande för. Hur kan vi fortfarande betrakta det som acceptabelt och legitimt att nationens högsta ämbete uteslutande reserveras för medlemmar ur en särskild, av traditionens trollmakt upphöjd och från övriga människor blåblodigt distanserad familj i hermelinmantel?
Ställ detta förhållande inför förnuftets domstol och det liknar kollektivt vansinne att republiken inte sedan länge är en självklar del av svensk verklighet. Vilhelm Moberg spådde att Sverige skulle bli sist av alla länder att skaka av sig den kungliga överhetsmagin och förpassa monarkin till sagornas värld. Så djup satt sekler av indoktrinerad rojalistisk vidskepelse i folksjälen. Inte blir saken bättre av att de flesta framträdande politiker räddhågat undviker att beröra republikfrågan.
Dit hör dock inte Folkpartiets Birgitta Ohlsson, som i en färsk riksdagsmotion ställer sig på Mobergs gamla barrikad och avlossar en symbolisk armborstpil mot monarkin: ”I ett liberalt samhälle ska alla offentliga poster vara öppna för alla medborgare. Släktband, adelsbakgrund eller kopplingar till privilegierade samhällsklasser ska aldrig sättas före kompetens vid tjänstetillsättningar... Monarkins ärftlighet strider mot liberalismens syn på den fria människan.” Den meritokratiska princip hon argumenterar för räknas som helt okontroversiell idag, utom när det gäller val av statschef i det moderna demokratiska Sverige. Absurt är bara förnamnet.
Faktiskt skulle frågan kunna drivas ytterligare ett snäpp vidare. Varför ska vi alls ha en statschef oavsett om denne kallas kung, drottning, president eller något annat? Det är en konstig ålderdomlig tanke att nationen prompt måste förkroppsligas genom en speciell person, som i Ludvig XIV:s tveksamma efterföljd ska kunna säga: ”Staten, det är jag!”. Staten är ingen slags mysticistisk organism som behöver ett mänskligt käril. Staten är ett instrument för offentlig organisation och maktutövning i samhället, och samhället består i sin tur av alla oss och vi är större än staten. Regeringen har en statsminister, riksdagen har en talman. Det räcker utmärkt.