När Vladimir Putin tog över rodret i Kreml efter Boris Jeltsin år 2000, inleddes vad som författaren och journalisten Arkadij Waxberg kallade en "KGB-isering" av det ryska samhället. Det demokratiska experimentet var slut. Bakom kulisserna hade tjänstemännen från sovjetsystemets säkerhetsapparat (dit Putin som bekant hörde) kammat hem spelet. Styret blev alltmer auktoritärt, militariseringen tilltog, det statliga propaganda- och desinformationsmaskineriet oljades effektivt upp och den bisarra personkulten kring Putin började påminna om Stalintidens.
Regimens syn på det förflutna gav en mycket oroande signal om vilken mentalitet som var förhärskande i Kreml. I officiellt sanktionerade skolböcker som "Modernare rysk historia 1945-2006" ursäktades exempelvis Stalins terror med att den var ”ett redskap för att lösa extrema uppgifter under extrema förhållanden”. 2005 deklarerade Putin att Sovjetunionens sammanbrott var "1900-talets största geopolitiska katastrof”. Vad hade vi att vänta av en rysk ledare med en sådan uppfattning om en av historiens värsta totalitära monsterstater som ockuperade halva Europa i fyra decennier?
Den aggressiva ryska militära aktiviteten i Östersjön, kriget mot Georgien, invasionen av östra Ukraina och annekteringen av Krim borde knappast kommit som en överraskning. Ändå denna märkliga yrvakenhet i Sverige och övriga Västeuropa, där politikerna i det längsta satsat på vänskapliga relationer med Moskva och låtit försumma sitt eget militära försvar. De senaste fem åren har Natoländerna skurit ner sina försvarsanslag med 20 procent. Endast tre europeiska Natomedlemmar - Storbritannien, Grekland, Estland - följer idag rekommendationen att anslå 2 procent av BNP till försvarsbudgeten (Fokus 21/11). I allianslösa Sverige är anslagen till det beryktade "en-veckas-försvaret" (som i bästa fall inte är operativt förrän 2024) bara 1,1 procent av BNP.
Vad som rör sig i Putins huvud angående Rysslands agerande framöver är naturligtvis svårt att veta. Men ytterligare ett uttalande av honom gällande gårdagen ger en skrämmande fingervisning om att det inte direkt är fred och harmoni som Kreml siktar på. Nyligen rättfärdigade Putin förra århundradets skändligaste diplomatiska avtal: Molotov-Rippentrop-pakten mellan Stalin och Hitler 1939. "Vad är det som är så förfärligt med det?", frågade Putin retoriskt inför en grupp ryska historieforskare den 5/11. Det var alltså denna djävulspakt som betydde starten på andra världskriget. De bägge tyrannerna slöt förbund om att erövra sina grannländer och broderligt stycka bytet med Polen som inledande offer.
Sovjetimperiets utbredning efter 1945 motsvarade i stort sett den ryska intressesfär som Stalin gjort upp med Hitler om. Med ett undantag: Finland, som bitit ifrån så rejält mot ryssarna att nationen slapp dela Östeuropas bistra öde. Finland tvingades avträda betydande territorium, men undgick att bli en kommunistisk slavstat under Kremls stövelklack. Vid en mottagning för finska officerare 1948 förklarade Stalin: "Ett land som har en dålig armé respekteras av ingen, men alla respekterar ett land som har en god armé".
Sorry, det är en sanning som gäller än i hanteringen av den Stalinnostalgiska, revanschistiska ryska regimen. Vilken respekt tror ni Putin har för EU, Nato och Sverige då?