Förra gången, 2009, brydde sig inte ens hälften av den svenska väljarkåren om att rösta (45,5 procent). Å andra sidan var det den högsta deltagarsiffran som Sverige haft i dessa sammanhang, vilket bröt den sjunkande trenden sedan premiären 1999. Måhända ökar motivationen ytterligare inför 2014 års EU-val? Det saknas sannerligen inte skäl.
En mörk våg av främlingsfientlighet sveper över Europa. Nyfascistiska partier planerar att bilda en gemensam ultranationalistisk grupp i Europaparlamentet för att stärka inflytandet. Marine Le Pen från franska Nationella Fronten besökte nyligen Stockholm i syfte att locka med Sverigedemokraterna i samarbetet (om SD kommer in i parlamentet alltså, och den risken måste betraktas som överhängande). Den som inte tycker att islamofobi, intolerans och järnrör är framtidens melodi, bör ta tillfället i akt att lägga sin röst på något parti står för motsatsen. Och då även gärna välja en kandidat som också anser att offentlighetsprincipen är värd att kämpa för.
Under trycket av EU har öppenheten successivt krympt sedan Sverige blev medlem, trots våra politikers löften om så aldrig skulle bli fallet. Nyligen gjorde riksdagen en stor, svepande inskränkning i vår rätt till insyn i den offentliga maktapparatens verksamhet. Nog av detta! Öppenhetens försvarare får inte reduceras till en liten betydelselös minoritet. Vi behöver tuffare Europaparlamentariker som kan sätta press på EU-byråkratin, slåss för större transparens i unionen och värna medborgarnas intressen.
Samtidigt måste det sättas gränser för vad EU egentligen ska syssla med. Frihandelsfrågor, mänskliga rättigheter och miljöpolitik är tre exempel på nationsöverskridande områden som lämnar sig för Europaparlamentet. Sådant som kvotering av bolagsstyrelser gör det definitivt inte. Ändå har Europaparlamentets majoritet, däribland svenska socialdemokrater, nu bestämt att börsbolagen i EU måste ha minst 40 procent kvinnor i styrelserummen inom 7 år. Lagen lär knappast träda i kraft eftersom stöd saknas i ministerrådet. Men varför ska Europaparlamentet överhuvudtaget ge sig på att diktera skötseln av privata företag? Det strider mot näringsfriheten och mot äganderätten, det är ett flagrant missbruk av den överstatliga makten. Förutom att det urholkar respekten för jämställdhetsarbetet. Vilken person, man eller kvinna, vill bli objektifierat föremål för politisk tvångskvotering till en position utifrån sitt könsorgan som främsta merit? Befängt.
Europaparlamentariker som inte har några problem med att bidra till EU:s svällande regleringsiver bör man akta sig för. Ju fler befogenheter Bryssel tar sig, desto mindre blir utrymmet för självbestämmande på det nationella och lokala planet - vilket i sin tur hotar att slå tillbaka mot själva grundidén om ett förenat Europa i fred och frihet. Något att tänka på inför nästa år. Det är värt att bry sig. Mer än på mycket länge.