I morgon är det nationaldag. Sådana brukar ju alltid vara liktydiga med folkfest, glam och patriotisk yra. I andra länder. Som Frankrike 14 juli, då trikoloren vajar stolt till åminnelse av revolutionärerna som stormade Bastiljen 1789 och spred parollen om frihet, jämlikhet och broderskap över världen. Eller i USA där fyrverkerierna bränns av 4 juli, dagen då amerikanerna utropade sig självständiga från kolonialmakten Storbritannien 1776.
Vårt grannland Norge har 17 maj som celebrerar Grundloven, antagen 1814 och för sin tid en tämligen radikal demokratisk konstitution. Men främst symboliserar den frigörelsen från Danmark och därefter uppbrottet från den påtvingade unionen med Sverige.
Själva har vi 6 juni för att fira... ja, vad då? Björn Borgs födelsedag?
Länge hade vi ingen officiellt sanktionerad nationaldag alls, den tillkom först 1983 när Svenska flaggans dag uppgraderades i almanackan. Trots detta infann sig aldrig någon partystämning, vilket tydligen bekymrade vissa riksdagsledamöter. Efter år av diskussion och byråkratiskt malande beslöt man därför att ytterligare höja statusen på 6 juni till helgdag. I utbyte reducerades annandag pingst till vanlig veckodag. Det blev inte roligare för det. Snarare tråkigare, då pingstens sköna karaktär av långhelg som försmak till den stundande sommarledigheten gick förlorad (annandag pingst inföll som bekant ständigt och tryggt på en måndag, 6 juni är veckodagarnas Mädchen für alle).
Det påbjudna svenska flaggviftandet har från början haft något stelt, krystat och sömnigt över sig. Helgdagsreformen liknade mest ett desperat försök att ge konstgjord andning åt något livlöst som redan är bortom räddning. I motsats till Frankrikes, USA:s och Norges nationaldagar är vårt 6 juni en rent artificiell konstruktion av det politiska etablissemanget. Förankringen i det folkliga medvetandet är praktiskt taget obefintligt. De sammanfallande datumen av Gustav Vasas kungakupp 1523 och fastställandet av 1809 års grundlag som skrotades 1975, har klistrats ihop och anbefallit oss som nationaldag i brist på egna grandiosa erfarenheter av stormade bastiljer.
Frågan är förstås varför vi ska framhärda med denna patetiska kopia av utländska förebilder när vi faktiskt redan har en äkta, om än inofficiell, nationaldag lite senare denna månad. Sedan sekler tillbaka har midsommar fungerat förträffligt som en verkligt genuin manifestation av den svenska nationalkänslan. En totalt opolitisk helg som inbjuder alla till gemenskap, värme och fest i en spontan lovsång till livet, ljuset och den nordiska naturen. Vilka andra länder kan väl konkurrera med det?
Vår femfaldiga Wimbledonmästare Björn Borg är naturligtvis väl värd att hurra för i morgon. Men i övrigt tycker jag att 6 juni bör få avsomna i frid och att annandag pingst ska återupprättas som den trevliga röda försommardag som den tidigare var.