Om den svaga regeringen och den svårmanövrerade situationen i riksdagen har det skrivits spaltmeter. I förra veckan när SCB:s väljarundersökning presenterades stod det klart att det svaga mandatet som Socialdemokraterna och Miljöpartiet regerar på, har minskat i stöd hos befolkningen. Läget är tufft för den rödgröna regeringen som sitter där den sitter på grund av budgetstödet från Vänsterpartiet och decemberöverenskommelsen. Allianspartierna har också gått regeringen till mötes i samtal om skolan, försvaret och nu energin. Dessa blocköverskridande uppgörelser är välkomna och betydelsefulla för Sveriges utveckling på nämnda områden.
Även om Alliansen har gått över gränsen för vilket ansvar som kan begäras av en opposition, har regeringen det besvärligt. Då är det extra allvarligt att regeringens främsta företrädare också är dess svagaste kort. Stefan Löfven är en hygglig prick med kort erfarenhet från politiken. Men hur länge ska det argumentet hålla för statsministerns bleka insatser?
Denna sista partiledardebatt innan riksdagens sommaruppehåll var på intet sätt ett steg i rätt riktning för Löfven som spurtar på och talar i ofullständiga meningar, även när han själv håller anförande. I replikskiften blir det etter värre då han stressas av de andra partiledarnas kritik och hasplar ur sig något ogenomtänkt. Minns reaktionen i valrörelsen när Annie Lööf lade fram Energimyndighetens långsiktsprognos framför Löfven och bad honom läsa den. Han knuffade undan hennes hand med pappersbunten och avfärdade det som ”bara käbbel”.
Löfven fick mycket kritik för sitt agerande efteråt, men det värsta är att han inte tagit lärdom. Och nu är han statsminister. Han svarar inte på frågor utan går till angrepp - vilket kan vara en effektiv taktik, förutsatt att den verbala attacken fylls med innehåll. När den baseras på gliringar och sura kommentarer, ser det bara ömkligt ut.
Som när statsministern replikerade på Jakob Forssmeds fråga om varför Löfven går mot en alltmer tvångsindelad föräldraförsäkring och inte lyssnar på alla de småbarnsföräldrar som vill forma sin föräldraledighet efter eget huvud. ”Du kan ju börja med att fråga Björklund”, sade Löfven snabbt. Vad betyder det? Ska Jan Björklund (FP), vars parti visserligen stöder införandet av en tredje pappamånad, stå till svars för Löfvens politik?
Nej, det håller inte. En ny talskrivare och en sommarkurs i behärskning för att kunna bemöta kritik på uppstuds borde Löfven ta sig an under ledigheten.
Frånsett föräldraförsäkringen var kanske försvaret den mest konkreta frågan i en ganska spretig debatt. Det blev intressant när vice statsminister Åsa Romson (MP) fick försvara sig mot Jonas Sjöstedts oro för att amerikanska B52:or övningsflyger över svensk mark, och skojigt när Sjöstedt anklagade MP för ”Moonwalk” i Natofrågan – ”det ser ut som man rör sig framåt men egentligen går man bakåt”.
Hittar Löfven en bra coach bör han bjuda med vice statsministern till övningstillfällena. Romson klarar nämligen inte heller att behålla lugnet och tala till punkt. Det är väl det minsta man kan begära av landets politiska ledare, att de ska kunna föra sig på ett skickligt sätt. Kan tyckas extra viktigt när de nu företräder en sådan svag regering.