Socialdemokraterna hade i alla fall tur med vädret. Stockholm log på sitt soligaste humör. Ovan hustaken kring Vasaparken var himlen inbjudande klarblå och nere i gröngräset hade en försvarlig mängd åhörare i sommarlätta kläder samlats för att lyssna på ledaren för den röda rosens parti.
Det enda fördystrade molnet utgjordes av morgonens färska Sifosiffror, där S gått bakåt till 30,5 procent. Tappet på en halv procentenhet kan tyckas blygsam. Men måste upplevas som psykologiskt stressande eftersom det betyder att partiet ligger under resultatet från Mona Sahlins historiska valkatastrof 2010. Hur ska Löfven vända trenden?
Av hans tal att döma, så kan vi nog glömma det mesta av förnyelse typ New Labour i Storbritannien. Eller för all del någon inspiration från den Tage Erlander Corren beskrev i fredagens huvudledare. På Erlanders tid var skattetrycket fortfarande relativt rimligt. Arbetsmarknadens parter skötte sina uppgörelser utan statlig tvångslagstiftning (det fanns inget LAS som försvårade sysselsättningen och förgiftade relationerna mellan arbetsgivare och fack). Kunskapsskolan värnades med betyg från första klass och ett färdigt förslag fanns om att häva bostadsbristen genom införande av marknadshyror.
Inget sådana spår fanns hos Löfven. Påminde han om någon tidigare S-ledare var det snarare Olof Palme. Dennes internationella anslag fanns direkt i talets inledning. Med kraft och glöd fördömde Löfven den vidriga gasattacken utanför Damaskus, krävde att omvärlden skulle ingripa humanitärt och slog otvetydigt fast: ”Bashar al-Assad, diktatorn, förtryckaren och mördaren, måste avgå”. Löfven berörde även den oroliga situationen i Egypten, efterlyste ökat stöd till arabvärldens demokratiska krafter som ett moraliskt ansvar vi alla måste axla. Aldrig mer att EU och USA fick offra frihetens värden på den realpolitiska stabilitetens altare genom att hålla arabiska tyrannier under armarna. Klockrent klarspråk med eko från Palme när han var som bäst (exempelvis kritiken mot aparheidförtryckets Sydafrika eller de ”satans mördarna” i fascismens Spanien).
Palmes ande svävade även över talets fortsättning. Tyvärr. Löfven gav en demagogisk rundmålning av svensk inrikespolitik som verkade avdammad från 70-talets ideologiska S-positioner. Borgerligheten höll på att slita välfärden i bitar, sjukvården var i botten, skolan ett totalt elände, tidiga betyg var helt fel, pensionärerna led, arbetslösheten är skriande, etc. Och allt detta på grund av regeringens stolliga skattesänkningar och marknadskrafternas rovgirighet. Löfven lovade bland annat att med ett ”Lex JB” lagstifta bort ”överetableringen” av friskolor, i praktiken ökad makt till stat och kommun på valfrihetens bekostnad. Även pensionssystemets PPM-inslag skulle avskaffas.
öfven dundrade och applåderna smattrade i solskenet. Gamla S-sympatisörer med hjärtat långt till vänster har säkert skäl att vara nöjda. Men vill vanliga väljare backa Sverige in i 70-talet? Den som väntar på förnyelse i S tycks få vänta länge än. Synd.