Svensk arbetsmarknad fungerar som en inhängnad trädgård dit endast medlemmar äga tillträde. Den som väl kommit in kan relativt ledigt vandra i grönskan. Även om fler stigar vore önskvärda, så att människor kunde utforska nya spår, är det murarna runt om trädgården som är det största problemet. Trädgården skulle må bra av ett större utbud och mångfald för att verkligen växa till sig och ge riklig skörd.
Arbetslösheten i Sverige går sakta ner. Enligt färska siffror från Arbetsförmedlingen ligger den på 7,7 procent (0,1 procentenhet lägre än förra året). Också bland ungdomar har den minskat, från 15 till 13,4 procent på ett år (Ekot 9/9).
Där den dock ökar är bland de utomeuropeiskt födda, 21,4 procent av dem är arbetslösa. För dem som har en utbildning i bagaget ser framtiden ljusare ut, även om Sverige måste bli betydligt snabbare på att validera deras kunskaper. Sämre ser det ut för den hälft som inte har en längre eller någon utbildning alls bakom sig. För dem råder ungefär samma läge som för svenska ungdomar utan gymnasiekompetens - öken.
Varför? Jo, för Sverige har, jobbmässigt sett, blivit snobbigt. Inga vildvuxna bondsyréner eller självsådda ängsblommor duger, utan det ska vara regelmässigt odlade blomster uppdrivna på plantskola. Därmed blir trädgården en dyr historia och trädgårdsmästarna blir försiktiga. När varje planta är så kostsam, sätts inte många i jorden. Tänk om de inte tar sig!
Så gäller även på arbetsmarknaden. Den tillåter inte låglönejobb och människor utan traditionell skolning har mycket svårt att komma in. Och arbetsgivarna tvekar inför kostnaderna.
I söndagens Agenda diskuterades den allvarliga situationen av arbetsmarknadens två toppar – Carola Lemne, vd för Svenskt Näringsliv, och Karl-Petter Thorwaldsson, LO-ordförande. De är överens om många, viktiga punkter. Som att fler lågkvalificerade arbetstillfällen behövs, och att det alltid är bättre att ha ett jobb än att inte ha ett.
Därför är LO:s ståndpunkt svår att förstå - gärna lägre krav på utbildning men inte lägre löner. Hur går det ihop?
Lemne är inte ute efter någon quick fix och att lönerna ska sänkas bums. Hon menar att takten på ingångslönerna måste stanna av och åtminstone gå i takt med genomsnittslöneökningen, gärna lite saktare. Lönerna i Sverige har tryckts samman, vilket i vissa kretsar anses bra eftersom löneklyftorna minskar. Men utanförskapet i Sverige gäller inte längre dem med låga löner – det gäller dem utan någon lön alls. Hur mycket diskuteras den frågan i avtalsrörelsen?
Thorwaldsson ömmar för att personer ska kunna leva på sin lön. Mer prioriterat vore att bekymra sig för dem som inte kan leva på sitt försörjningsstöd. Och med Europas högsta ingångslöner tycks Kålles målgrupp rätt petit. Lemne hade dock flera förslag för att möta hans oro, såsom minskad eller borttagen skatt på löner upp till 12 000 kronor. Enligt Svenskt Näringslivs beräkningar skulle 200 000 nya enkla jobb uppstå om Sveriges ingångslöner var i samma nivå som övriga Europas. LO:s motförslag var bidrag till arbetsgivarna för att sänka deras kostnader. Men vänta nu? Har inte LO:s regering precis höjt arbetsgivaravgifterna..?
Hur vore det med lite omväxling bland de välansade praktrosorna? Låt maskrosorna blomma - låt de enkla jobben slå rot.