Det är begripligt att missnöjet med decemberöverenskommelsen, gemenligen kallad DÖ, jäser i borgerliga kretsar. Vad annat var att vänta när konstruktionen öppnade för Stefan Löfvens lilla rödgröna minoritetsregering att dra politiken kraftigt åt vänster - utan att något klart vänstermandat finns från väljarkårens sida. Löfvens ”samarbetsregering” är snarare att beteckna som en konfrontationsregering, vilket ytterligare förstärker bilden av statsministerns oskickliga handlag med politikens realiteter. Han bidrar ju i högsta grad själv till att undergräva det ömsesidiga förtroende över blockgränsen som krävs för inte DÖ ska förlora i legitimitet.
Kanske är Alliansens partiledare bakom skål och vägg skadeglatt nöjda med Löfvens skattehöjande 70-talsnostalgiska vänsterkurs. De tycker att han spelar dem i händerna, därför att ju mer ovarsamt Löfven rödfärgar Sverige, ju mer ökar chansen till att väljarna röstar fram en borgerlig majoritetsregering 2018. Taktiken börjar faktiskt ge utdelning, av de senaste usla opinionssiffrorna för S att döma. Men det är ändå ett starkt dubiöst, ja föraktligt, spel av två anledningar.
För det första: medborgarna varken kan eller får behandlas som schackpjäser av den politiska klassens rivaliserande falanger. Utanför riksdag och regeringskansli finns en vardag där miljoner människor av kött och blod arbetar, skapar, bor och verkar. Är det rimligt att bidra till att försämra deras och företagens villkor med den kalkylerande baktanken att detta på sikt skulle gynna Alliansens egna maktintressen?
För det andra: DÖ har - i sin nuvarande funktion genom låsa blocken i harnesk mot varandra - fått effekten att många borgerliga sympatisörer ilsknat till över sakernas tillstånd. De upplever SD som ett mindre ont än den rödgröna regeringen och betraktar istället Jimmie Åkessons järnrörsgäng som en potentiell borgerlig partner. Enligt en mätning som DN publicerade igår önskar en majoritet av väjarna i M, C och KD ett samarbete i frågor som inte skiljer SD och Alliansen åt.
Det indikerar att DÖ blivit en tryckkokare som i förlängningen kan spränga den politiska elitens konsensus om att SD ska hållas isolerade. Orkar Alliansens ledarskikt stå emot ytterligare ett år eller två samtidigt som Löfven fortsätter vänsterut som hittills? Det är inte givet.
Men att omfamna och normalisera SD är något som särskilt alla liberalt sinnade borgerliga väljare borde sky som pesten. Det är ett främlingsfientligt parti med rötter i nazismen. Att räcka SD ens ett lillfinger är humanistiskt och moraliskt otänkbart. Vidare ligger i den borgerliga idén att samhället ska ha zoner som är fria från politisk intervention. Skötsamma individer ska i princip lämnas i fred att söka lyckan och forma tillvaron efter eget huvud. SD:s ideologiska ambitioner går i rakt motsatt riktning. I grunden finns anspråk på att kollektivt likrikta och stänga samhället från omvärlden i enlighet med deras förryckta uppfattning om nationens, traditionens och kulturens överhöghet. Därför hotar SD samtliga medborgares frihet.
Så hur ska det exceptionella läget under denna mandatperiod lösas? S och Allianspartierna kan exempelvis ta vuxenansvar för landet på riktigt och inleda ett tillfälligt, konstruktivt reformsamarbete som håller skutan flytande till nästa val. Är sådan mognad verkligen för mycket begärt?