Förre landshövdingen i Östergötland och Correnkolumnisten Björn Eriksson fick i höstas ta över uppdraget efter den framlidne Per Unckel. I går presenterade han sitt delbetänkande.
De flesta förslagen i betänkandet är riktigt vettiga. Eriksson vill att lagen om tillträdesförbud förstärks så att den dömde inte kan ta sig in på matcher under en treårsperiod, i stället för som i dag bara ett år. Tillträdesförbudet ska även gälla i idrottsanläggningarnas närhet. Personuppgiftslagen föreslås få ett tillägg så att klubbarna kan föra register över stökiga supportrar. Även maskeringsförbud på och omkring arenor föreslås precis som tydligare krav på kameraövervakning. Dessutom vill Eriksson att möjligheten att debitera klubbarna för polisens insatser tas bort. I dag tvingas idrottsföreningar som drivs som aktiebolag själva stå för poliskostnaderna vid matcharrangemangen.
Alla dessa förslag är bra och har potentialen att minska våldet kring och på idrottsarenorna. Det förlängda tillträdesförbudet kommer förhoppningsvis att fungera avskräckande. Att som supporter tvingas missa tre säsonger är ett värre straff än några dagsböter för misshandel. Med möjlighet att upprätta register underlättas chansen att fånga in återfallsförbrytare.
Vad Erikssons förslag inte kommer att kunna göra något åt är den slagsmålsromantik som finns bland många stora idrottsklubbars ultrassupportrar. Förslagen kommer heller inte kunna göra något åt den slagsmålsromantik som finns hos många av de kravallpoliser som är satta att bevaka och bekämpa nämnda ultrassupportrar.
Om Erikssons betänkande leder till skärpta lagar, vilket jag tror, kommer möjligheten att stävja våldet på idrottsarenorna att öka. Men våldet kopplat till idrottsarrangemang kommer aldrig helt att försvinna. Det finns helt enkelt för många som gärna kombinerar sitt passionerade idrottsintresse med sitt passionerade intresse för slagsmål.