Vi stannade till på macken för att tanka. Vid pumpen bredvid stod en Volvo modell äldre och en de unga killarna i bilen hoppade ut för att fylla på bränsle. Motorn stod på och han gjorde sig ingen brådska. Bensin pumpades in medan avgaser pumpades ut. ”Man blir förbannad”, sa mitt sällskap när vi körde därifrån. ”Och så säger de att unga är mest oroliga för klimatförändringar”, sa jag.
”80 procent av Sveriges unga oroar sig för hur klimatförändringarna kommer att påverka deras och världens framtid”, skrev bland andra meteorologen Pär Holmgren, välkänd för sitt klimatengagemang, på SvD Brännpunkt för snart tre år sedan (19/3 -13). ”Var fjärde ung får ont i magen eller känner sig olycklig när de tänker på klimatförändringarna.” Samma undersökning från Världsnaturfonden, som debattörerna stödde sig på, visade också att 63 procent inte tyckte att politikerna gör vad de kan för att förhindra uppvärmningen.
I år kom en ny rapport från Gävle högskola som visade att sakernas tillstånd inte förändrats; de unga oroas alltjämt mest av klimatförändringarna. Det verkar naturligt. De har länge kvar att leva och kommer att uppleva konsekvenserna som det i dag varnas för. Dessutom är de uppväxta i en tid då det inte varit socialt accepterat att slänga hårdplast tillsammans med matrester och att polarisarna smälter är allmänt känt (P4 Gävleborg 20/1).
Samtidigt: i söndags publicerade Svenska Dagbladet resultatet från en Sifo-undersökning som visar att endast tre av tio svenskar vet vad för ett möte som började i Paris igår. Tolv procent tror att mötet handlar om flyktingfrågan. Störst är okunskapen hos unga och sverigedemokratiska väljare, enligt undersökningen. Blott 17 procent av 15-29-åringarna vet att det ett klimatmöte, till skillnad från 30 procent av 30-49-åringarna, 38 procent av 50-64-åringarna och 47 procent av dem äldre än 65. Mycket oro för lite kunskap, alltså. Å andra sidan brukar just okunskap vara en outtömlig källa till oro, varför skulle det vara annorlunda gällande klimatfrågan?
Efter debaclet i Köpenhamn 2009 vilar förhoppningarna nu på Paris 2015. Ska politikerna äntligen ”göra något”? Lösa detta? Lever man med de utsikterna riskerar dock molnen snabbt att hopas.
Mattias Svensson, författare till boken ”Miljöpolitik för moderater” (Fores 2015), skriver i senaste numret av nyhetsmagasinet Fokus att få företeelser omges av så romantiska föreställningar som politiska toppmöten. ”Om bara modet står dem bi och de fattar tillräckligt långtgående beslut så kan världens politiska ledare lösa klimatproblemet. En så naiv föreställning är dömd att sluta i besvikelse”. Historien visar, menar Svensson och tar förbättringen av jordens ozonskikt som exempel, att tekniken, vetskapen om att det är möjligt, förekommer politiskt mod.
På dagens SvD Brännpunkt skriver professor Pontus Braunerhjelm att det visserligen saknas en ”fokuserad och genomtänkt politik” men att omställningen till förnybara energislag främst kräver en, eller helst flera, Steve Jobs. Innovation och entreprenörskap räddar klimatet, inte politiska åtgärder. Dessa bör dock inte underskattas. Politiker skapar förutsättningar för att tekniska framsteg tillvaratas, konstaterar Braunerhjelm.
I Paris samlas ledare för hela världens länder med sina egna agendor och intressen. Klimatmålen måste gå hand i hand med ekonomisk utveckling för att en klimatomställning ska ske. Allt annat är utsiktslöst och faktiskt respektlöst mot fattigare länder.
Att allt hopp inte står till dem är kanske goda nyheter för delegaterna på toppmötet. Pressen minskar, även om allt annat än ett klimatavtal kommer att betraktas som ett misslyckande.
Det handlar om utveckling, men också om unga killar som låter motorn gå på tomgång medan de fyller på tanken. Också till dem står en del av hoppet.