Som Monica Zetterlund sjöng i Hasse & Tages revy "Svea Hund på Göta Lejon" 1976: "Var blev ni av, ljuva drömmar?" Den frågan är högaktuell att grubbla på för Föreningen Folkets park i Linköping. Man satsade flott och dyrt på att rusta upp den gamla anläggningen. Men drömmen om att ge parken en ny storhetstid genom evenemang och konferenser sprack. Av 43 egna färska miljoner i kassan från markförsäljning, plus ytterligare många sköna slantar i banklån, blev konkurs och 27 miljoner i skulder. Tragiskt.
Och knappast överraskande. Projektet verkar skötts förbluffande oprofessionellt. Ingen genomtänkt marknadsplan, inga säljare som raggat bokningar och kunder, bara pengar som rullat iväg i tunga investeringar och löpande kostnader som varken styrelse eller vd haft någon koll på. En rimlig undran borde vara varför inte heller de dominerande andelsägarna inom fackföreningsrörelsen och S-partiets lokalavdelningar visat större ansvar.
Nu ska hela rasket säljas.
Det är en bit anrik kulturhistoria som går under klubban. Läs gärna Tage Danielssons självbiografiskt färgade novell "Romanen om Mårten och Ingalill Söderman" i debutboken "Bok" från 1963, vilken lätt maskerad handlar om Tages egen uppväxt i parken, som blev hans första universitet och inspirationen till den senare karriären som en av Sveriges främsta underhållare och kulturpersonligheter. På den unge Tage Danielssons tid var det fest, dans, lotterier och chokladhjul, visor, kupletter, revyer och operetter.
Nog är det synd att Föreningen Folkets park förskingrat möjligheten att förändra för att bevara. Men sanningen är ju att Folkets park-rörelsen, med rötter i 1890-talets Sverige, gradvis förlorat greppet om folket i decennier. Vi ställer liksom andra krav på nöjesliv i dag än snurrande chokladhjul och Bullens pilsnerkorv vid en dansbana. Utvecklingen har också sprungit förbi systerrörelsen Folkets hus, även den ett barn av det sena 1800-talet. Då sprungen ur nödvändigheten av att skaffa samlingslokaler åt fackets och socialdemokraternas växande medlemsföreningar landet runt. Det pratades inte enbart politik i husen.
Underhållning som dans och teater förekom i riklig omfattning, därefter blev även filmvisningar populära inslag. Sådant var inte minst viktigt för att kunna finansiera den övriga verksamheten. Vem går numera till Folkets hus för att roa sig eller ens snacka politik? Beroendet av kommunala bidrag har istället ökat, som i Kisa där skattebetalarna tvingats hålla Folkets hus skrala ekonomi flytande. Varför då?
När folket lämnat både parkerna och husen som bär dess namn, vill antagligen folket ha något annat. Kvar sitter en skara ombudsmän och ideella trotjänare på spillrorna av ett svunnet imperium. "Vi som satts att leva i besvikelsens epok – ja vad gör vi nu?", sjunger Monica Zetterlund vidare i sången om arbetarrörelsens drömmerier. Svar: vakna, släpp nostalgin och försök hantera verkligheten i 2010-talets samhälle. Minnen må vara vackra. Men går inte att äta.