I kölvattnet av Skolverkets rapport häromveckan, som slog fast att det fria skolvalet leder till ökad segregation, har det nya svarta i svensk utbildningsdebatt blivit att skylla alla den svenska skolans brister på det fria skolvalet.
Det finns naturligtvis poänger i det resonemanget. Det fria skolvalet minskar knappast segregationen. Men dess kritiker har också svagheter. De börjar ständigt sitt resonerande i fel ände av problemet. Eller snarare; det fria skolvalet ses som problemet när det egentligen är en nödlösning, ett sätt att undslippa de riktiga problemen i den svenska skolan.
När det fria skolvalet infördes 1992 var det till stor del på grund av att konsekvenserna av 1970-talets stora skolpolitiska omläggningar började bli smärtsamt uppenbara. Göran Persson lyckades aldrig avskaffa det, trots sina grundmurade antipatier mot friskolor. Ett stort skäl till det har varit Miljöpartiets friskolevänliga hållning. Något man nu verkar ompröva (se citat nedan).
Den roll skolvalet hade för tjugo år sedan har i dag förstärkts ytterligare. Föräldrar i familjer som inte redan bor i områden med välfungerande skolor kan nu undkomma den lokala skolan utan att för den skull flytta. Om det fria skolvalet inte fanns, eller plötsligt försvann, skulle vi förmodligen få bevittna en stor flyttkarusell där just de familjer som i dag använder sig av rätten att välja skola skulle sälja allt de ägde för att ha råd att skaffa boende i ett område där den lokala skolan var välfungerande. På så sätt skulle inte skolvalets avskaffande inte minska segregeringen, utan öka den.
Att föreslå det fria skolvalets avskaffande vore därför politiskt självmord. Satsa därför inga stora pengar på att någon politiker ur ettdera blocket kommer att göra något annat än fortsätta åka omvägar runt de riktiga problemen.