Torbjörn Gustavsson: Skattekvot och välfärd

Skattesänkningar är det bultande hjärtat i alliansens politik. Hävstången som lyfter Sverige till svindlande höjder. Gunnar Axén (M), den store ideologen, klädde sig i spåkärringens kläder före valet 2006 och skrev i Corren (6 juli) att med Moderaternas politik (läs jobbskatteavdrag) skapas 250 000 nya jobb ”på kort sikt”.

Är sju år senare att räkna som ”på kort sikt”? Några 250 000 nya jobb har vi inte sett. Antalet arbetstillfällen ökade visserligen från 2006 till i dag (skam vore det annars), men samtidigt har antalet personer i arbetsför ålder ökat. Facit: Sysselsättningsgraden är lägre i dag än vid tiden för alliansens tillträde. Och arbetslösheten är högre.

Trots ett, två, tre och fyra jobbskatteavdrag.

Nu vilar det femte i vassen.

Lars Calmfors, nationalekonomen, medger att jobbskatteavdragen kan ha ”viss effekt” på sysselsättningen. Han poängterar samtidigt att de urgröper den gemensamma finansieringen av välfärden. Just det. Statsminister Reinfeldt & hans karska gäng har pressat tillbaka skattekvoten med ungefär fem procentenheter.180 miljarder kronor har flyttats från skattefinansierad välfärdskonsumtion till sånt som skattesubventionerad privat hemhjälp och läxhjälp.

Konjunkturinstitutet menar att om vi vill upprätt-hålla oförändrad kvalitet i välfärden till 2017 måste skatterna höjas eller nedskärningar göras med motsvarande 70 miljarder kronor (givet att överskottsmålen ligger fast). Mot den bakgrunden framstår jobbskattepolitiken som lika farlig som korkad. Och Social-demokraternas galna löfte att vid regeringsskifte behålla det femte jobbskatteavdraget som...galet. Växande behov i spåren av demografiska förändringar kräver höjd, inte sänkt skattekvot, men mest av allt måste politiken inriktas på att skapa förutsättningar för nya jobb: Bostadssektorn, stimulanser till den personalintensiva tjänstesektorn (privat och offentlig), förstärkt exportstöd, slopande av den andra sjuklöneveckan, med mera – det finns alternativ till jobbskatteavdragsraseriet.

Antalet dagar med sjukpenning ökar sedan januari 2011. Orsak till den dramatiska ökningen är att antalet stressrelaterade sjukdomar ökar kraftigt, i synnerhet bland kvinnor. Anna-Karin Waenerlund visar i en doktorsavhandling att otrygga anställningar och pressade villkor slår hårt mot hälsan.

Socialförsäkringsminister Ulf Kristersson (M) privatiserar ohälsan och lägger skulden på den enskilde – samtidigt som regeringen fortsätter att dra ner på resurserna till bland annat företagshälsovården.

Alliansen är inte bra för folkhälsan.