1981 kom Robert Mugabe till Stockholm. Det var året efter Rhodesias befrielse från Ian Smiths vita rasistregim och Mugabe blivit den nya staten Zimbabwes ledare, hyllad som en hjälte av Nelson Mandelas kaliber. Han lunchade med prins Bertil, överlade med statsminister Thorbjörn Fälldin, träffade vännen Olof Palme och höll ett bejublat anförande på Handelshögskolan. Sedan flög han hem med ett guldkantat biståndsavtal i portföljen.
Sverige stödde förtjänstfullt ANC mot Sydafrikas apartheidtyranni, men någon Mandela var sannerligen aldrig Mugabe. Ideologiskt skolad i Maos Kina hade Mugabe tidigt ambitionen att göra Zimbabwe till en marxistisk enpartistat. Internationellt talade han sockersött om försoning. Mot Zimbabwes invånare visade han ett annat ansikte. Redan det första "demokratiska" valet efter Smiths fall stal Mugabe och hans politruker i Zanu-PF genom hänsynslösa metoder. Säker i sadeln gjorde han därpå processen kort med sina inhemska rivaler. 1983 mördades 15 000 förmodade oppositionella sympatisörer, nordkoreanska bödlar var Mugabe behjälplig i slakten. Omvärlden blundade och teg, inklusive Sverige som lät biståndsmiljonerna rulla på.
Först vid millennieskiftet, då förtryckaren i Harare gav sig på Zimbabwes vita farmare för att avleda befolkningens växande missnöje, blev det annat ljud i skällan. Mugabe stämplades som en paria av världssamfundet. Det var så dags. Nu är det val igen, oppositionsrörelsen MDC som bildades 1999 för att avsätta Mugabe, fläckas istället av sitt samregerande med honom. 89 år gammal har Mugabe förklarat att endast Gud kan få honom att lämna makten. Tydligen är det enda hoppet att han avgår med döden. Historiens dom kommer ofrånkomligen att falla hård över denne blodsbesudlade despot. Inte blir den vackrare av att Sverige länge höll honom under armarna.