Jag växte upp i Kungsbacka. En burgen kommun, solitt borgerlig. Folk bodde i villa, hade båt, spelade golf. Men ett fåtal avvek. De hade konstiga kläder, talade märkligt och kamperade i ett nedgånget hus vid min mellanstadieskola. Ibland smög vi dit under rasterna och kastade sten på deras fönster. När dörren flög upp skrek vi "zigenarjävlar" och sprang flinande därifrån.
Varför vi egentligen gjorde detta vet jag inte. Det skedde oreflekterat, vi var bara småungar och såg det som ett kul bus. Romerna i denna familj hade inte ställt till med något, störde ingen. Men de var annorlunda. Och då är det lätt att mobbarinstinkten slår till, denna primitiva och motbjudande impuls att ge sig på människor, oftast i underordnad position, vars enda "brott" är att de sig skiljer från flocken. Tack och lov hör det till civilisationens landvinningar att vi lär oss att sådan mobbing är fel, orättvis och skamlig. Ändå finns det många som aldrig tar lärdom. Romernas situation bär syn för sägen.
Få minoriteter har blivit så drabbade, i dagens Europa tilltar trakasserierna. Tendenserna finns också här hemma. I onsdags avslöjade Ekot att romer systematiskt vägras att hyra bilar vid mängder av bensinstationer. Svart på vitt blottades vardagsrasismen. Typisk var reaktionen från SD:s partisekreterare Björn Söder som på Facebook skrev: "Det kanske finns en anledning till att de nekas? Istället skriks det som vanligt i Sverige om diskriminering". Vad visar detta, om inte att vissa människor förblir omogna stenkastare oavsett ålder. Att de kan väljas in i riksdagen gör knappast saken bättre.