Om detta kunde vi läsa i söndagens Svenska Dagbladet. I en dramatisk artikel beskrivs hur missbruk av smarta telefoner breder ut sig. Vuxna människor är som klistrade vid sina nallar, de måste ständigt surfa in på sajter som Blocket, Tradera och Hemnet. Deras vardag, arbete och relationer skadas. "De sitter på toaletten och smyger med telefonen precis som en missbrukare med sitt brännvin. De försöker sluta vara uppkopplade, men misslyckas", säger Roger Thörn till tidningen.
Han är föreståndare på Kolmårdens behandlingshem. Verksamheten startade ursprungligen för att hjälpa alkoholister, men har med Socialstyrelsens välsignelse övergått till att specialisera sig på spelberoende och även shoppingmissbruk. Roger Thörn förklarar att man nu överväger att expandera kurerandet till att omfatta också mobilsjukan."Ett gissel", menar Thörn. Beteendevetaren Tomas Danielsson instämmer: "Många har problem med koncentration, sömnstörningar, muskelspänningar och de gnisslar tänderna i sömnen. Jag ser allvarligt på det här".
Fara för folkhälsan? Ja, tydligen. Det har blivit vanligt att likna eller jämställa vissa typer av överdrivna beteenden med alkohol- och narkotikaberoende. Det kallas processmissbruk. Som då tvångsmässigt mobilsurfande, shoppande och hasardspelande. Eller sex-, porr- och förälskelsemissbruk. Det har till och med talats om sportmissbruk, där personer uppges varit så fängslade av idrott att de blint försakat jobb och familj med följden att livet lagts i ruiner.
Problematiken ska ingalunda förringas. Men är det rättvisande att sjukdomsklassa dessa människor? En sjukdom är något man inte rår för, man är drabbad, ett offer, utsatt för en negativ omständighet som ligger helt utanför den egna viljans domäner. Händelsevis hade DN samma söndag som SvD en artikel av ledarskribenten Hanne Kjöller. Hon refererade till socionomen Johan Christiansson, han arbetar med män som söker hjälp för sitt sexköpande. Tvång eller missbruk? Christiansson resonerade inte så. Istället gällde det att ta ansvaret för sina handlingar. Kan man inte det, är man ingen människa. Hårda ord?
Betänk vad det innebär att vara vuxen: att kunna hantera sina behov, att äga förmågan till kontroll över sina impulser, att inse konsekvenserna av sitt beteende. I annat fall förblir man i praktiken ett barn. Att proklamera fanatiskt mobilsurfande eller förödande shoppinglust som sjukdom, är att lyfta bort skulden och ansvaret från individen. Vems blir då felet? Samhällets, strukturernas, kapitalismens, utvecklingen i stort? En bekväm flykt undan nödvändigheten att tvingas se sanningen om sig själv i vitögat.
Vad det handlar om tycks snarare vara ett missbruk av sjukdomsbegreppet, en slags infantilisering och omyndigförklaring av människor som utan tvekan har problem. Men att för den sakens skull förkunna dem sjuka är inte att hjälpa. Tvärtom.