Det extrema inredningsintresset i Sverige innebär rimligen att de flesta svenska hushåll är mer villiga att gräva i plånboken när det gäller ett nytt golv eller en köksrenovering än när det gäller matkassar och t-shirts. Sådant sätter spår, och inte bara i en pressad jordbrukssektor och asiatiska länder där billiga kläder tillverkas. Det innebär också att byggjobbare och tapetserare tjänar mer än kassörskorna på Willys och H&M.
Ekonomer brukar kalla det för utbud och efterfrågan, LO väljer att kalla det för bristande jämställdhet och skylla löneskillnaden på arbetsgivarna.
Att Handels kräver saftiga löneökningar för sina medlemmar och har varslat om strejk på fredag om det inte blivit något avtal då är en sak. Sådana är spelets regler.
Men att Byggnads, Målarna, Pappers och Fastighets i går varslade om sympatistrejker med Handels är märkligt och ologiskt. "Vi kräver att arbetsgivarna lägger 100 kr extra i lönehöjning för kvinnodominerade yrken", skrev de LO-fack som ingår i samordningen i tidningsannonser i måndags.
Men vad ska byggarbetsgivarna, som nyligen slöt ett ettårigt löneavtal med Byggnads, göra åt kvinnolönerna i handeln? Ska de stödshoppa, eller helt enkelt skänka pengar till arbetsgivarna inom handeln? Och om byggarbetsgivarna mot förmodan skulle ha pengar till detta, hade inte Byggnads velat få ut det i högre lönepåslag i stället?
Det finns inga hemliga pengarör mellan LO-fackens olika arbetsgivarmotparter, och därför är sympatistrejker för att tvinga fram "jämställdhet" feltänkta.