”Ett politiskt parti är en apparat för framställning av kollektiva lidelser. Ett politiskt parti är en organisation som är så inrättad att den utövar ett kollektivt tryck på alla medlemmarnas sätt att tänka. Alla politiska partiers främsta och strängt taget enda mål är att växa, och det ohämmat. Dessa tre utmärkande egenskaper visar att alla politiska partier har totalitära rötter och målsättningar… Slutsatsen är att partisystemet tycks vara något nästintill rent och oförfalskat ont. Partierna är i grunden usla och har ett dåligt inflytande i praktiken.”
Denna bredsida levererade Simone Weil (1909-43) i pamfletten ”Om de politiska partiernas allmänna avskaffande”, skriven strax innan tuberkulosen tog hennes liv i förtid. Weil var fransk filosof och religiös mystiker. Hennes pamflett tillkom i desillusionerat raseri över främst nazisternas framgångar. Men de kollektiva lidelsernas förbannelse hävdar hon genomsyrar varje sorts parti, som till sin makthungriga natur korrumperar människans intellektuella förståndsgåvor.
”Det har på alla områden gått så långt att nästan de enda tankar man tänker har att göra med om man är ’för’ eller ’emot’ en åsikt”, slår Weil svavelosande fast. Konsekvensen är en fördärvlig manikeisk verklighetsbild, där gruppens rättigheter - och dess kamp om herraväldet över andra grupper - trumfar individens rätt. ”Partierna är en vidunderlig inrättning som ser till att inte en enda själ i hela landet ägnar sin uppmärksamhet åt att i samhällslivet försöka skönja det goda, rättvisan och sanningen”.
Hon föreställer sig alltså att det, åtminstone i princip, finns strimmor av objektiv sanning att avtäcka som partiväsendet skymmer. Här märks hennes förankring i den religiösa världen, eller påverkan av Rousseaus idé om allmänviljan - vilken paradoxalt bär totalitarismens frö inom sig, just det som Weil polemiserar mot i sin oförsonliga partikritik!
Oaktat detta, är Weils provokativa stridsskrift väl värd att begrunda. Hur vårdar vi demokratin på bästa sätt? Överpolitiseringen av samhället och partiväsendets starka maktställning är ur liberalt perspektiv inte oproblematiskt. Tendenser att göra allt till politik är farliga. Därmed legitimeras offentligt ingripande i minsta vrå från den ideologiska grupp som kontrollerar statsapparaten. Civilsamhällets fria zoner beskärs samtidigt som tankekonformismen vinner mark.
Akta dig för att svepas med av kollektivistiska känslostormar, bevara huvudet kallt, tänk själv och kritiskt. Så tolkat är Simone Weils budskap både en varning och en maning, syftande till att hålla demokratin öppen, vital och levande.