Så var de överens, Allianspartierna. Sverige bör söka medlemskap i Nato. Ett skönt borgerligt besked som sätter press på Socialdemokraterna. Stefan Löfven (S) viftar bort Centerpartiets svängning i frågan med att den var otydlig, och att det i alla fall inte finns någon majoritet i riksdagen för ett fullvärdigt medlemskap. Om riksdagens uppfattning har Löfven rätt. Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna vill inte gå med i Nato (de vill ju inte ens vara med i EU), och regeringspartnern Miljöpartiet är förstås emot. Partiet kämpar med intern acceptans för förstärkningen av det svenska försvaret. Ett ja till Nato skulle förmodligen innebära att medlemmar kräver partiets utträde ur regeringen.
Således ligger pressen på Socialdemokraterna. Ett medlemskap i Nato kan och bör inte ingås utan S samtycke. Ett sådant viktigt säkerhetsbeslut bör inbegripa riksdagens största partier. För drygt ett och ett halvt år sedan sade dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt att ett Natomedlemskap inte var aktuellt för Sverige, eftersom Socialdemokraterna inte ville det. Utåt sett har S inte ändrat sig – det har dock det världspolitiska läget.
I vårt närområde är det framför allt Rysslands aggressioner som växer, annekteringen av Krim var bara ett steg på vägen i president Putins maktambitioner.
Vi ska inte öka på spänningen, argumenterade Jakop Dalunde (MP), försvarspolitisk talesperson, i dag mot Natovänliga Ebba Busch Thor (KD). Dalundes resonemang om ett presumtivt ryskt omkast till en mer diplomatisk och västvänlig inställning är milt sagt naiv. Ryska myndigheter ägnar sig åt massakrering av insmugglade livsmedel från EU och tung politisk propaganda mot unionen och USA. Vill man ana en blidare rysk inställning, räcker det inte att vara välvillig. Man måste vara i det närmaste verklighetsfrånvänd.
Det är den synen som Stefan Löfven och den pragmatiske försvarsministern Peter Hultqvist (S) har att samsas med i regeringen. Och Hultqvist har inte sparat på krutet när han beskrivit Rysslands aggressioner.
I vårens försvarsuppgörelse ingick en utredning om Sveriges internationella åtaganden. Vad den innehåller beror på vem man frågar. Alliansen ville se en Natoutredning, för regeringen var det viktigt att den svenska alliansfriheten består.
Alliansfriheten… Ordet klingar tämligen tomt. Sverige har tagit klivet in i ett fördjupat försvarssamarbete med Finland, och vi deltar i internationella insatser med FN – och Nato. I försvarsalliansen är vi något slags hybridmedlem, lite lagom återhållsamt och utan reella garantier för understöd i tider av kris.
Det är just denna falska alliansfrihet som fått pendeln att svänga för Centerpartiet. Att Annie Lööf (C) inte vill debattera frågan innan stämman sagt sitt om en månad, får betraktas som konstigt nu när partistyrelsen har bestämt sig. Centern ger också en halv brasklapp i att Finland också ska ta steget in i Nato, vilket är den tveksamhet som Löfven refererar till. Ett finskt medlemskap är önskvärt, samtidigt kan inte svenska politiker bestämma hur de finska ska agera. Precis som vårt öde inte bör läggas i finländarnas händer. Nato blev i och med C-partistyrelsens ställningstagande en verklig politisk vattendelare. Svenska folket lutar allt mer åt ja-sidan.
Enligt Bo Pellnäs, säkerhetspolitisk expert, är ett Natobelsut en omöjlighet för en socialdemokratisk partiledare. Widar Andersson, S-märkt chefredaktör på Folkbladet, menar däremot att Stefan Löfven kan ta det historiska steget.
Vem har rätt?