Inledningsvis den goda nyheten. Alliansen försökte under gårdagen sätta försvarsfrågan i valrörelsens centrum. De fyra borgerliga partiledarna gjorde ett gemensamt utspel på DN Debatt, förklarade i ordalag som ingen kunde missförstå att Rysslands aggressiva uppträdande är djupt oroande och lovade ökade anslag till det svenska försvaret. Utmärkt. Det mest fundamentala uppdrag en regering har är att värna nationens säkerhet. Äventyras den, äventyras allt annat. Med den mörknande hotbilden i vårt närområde kan det inte nog understrykas hur viktigt det är att väljarkåren medvetandegörs om vad som står på spel.
Sedan den mindre goda nyheten. Alliansen har inte mycket att sätta bakom orden: 300 miljoner kronor ytterligare om året fram till 2018. Det motsvarar ungefär sju promille mer i försvarsbudgeten. Bättre än noll förstås, om det kan vara någon tröst. Sanningen är dock att vår beredskap aldrig varit så deprimerande usel som just nu.
1989, kalla krigets sista år, satsade Sverige 2,4 procent av BNP på försvaret. Därefter beslutade regering och riksdag, i bred enighet, att fred kring våra gränser gällde för överskådlig framtid. Konsekvensen blev att försvarsbudgeten idag halverats till 1,2 procent av BNP, minst i Norden. Vi har också Nordens minsta försvarsmakt, dessutom främst organiserad för insatser i Långtbortistan. Som ÖB påpekat, skulle militären endast klara att försvara Sverige under högst en vecka mot ett angrepp, riktat mot ett begränsat mål (läs Stockholm, resten av landet lämnas i praktiken åt hemvärnet).
Men! Detta under opitimistisk förutsättning att försvaret först får ordning på personalrekryteringen och tillförs 3-4 extra miljarder kronor mellan 2015-2019. Blir det skarpt läge imorgon, gud förbjude, är den aktuella försvarsförmågan alltså obefintlig. Vi skulle tvingas kapitulera i stort sett direkt, motståndet kan i realiteten bara bli symboliskt. Vilken respekt för svensk suveränitet och oberoende väcker det hos ett Ryssland som har ökat sina militärutgifter dramatiskt sedan 2008 och har kapacitet att mobilisera soldater i miljoner?
Ukrainakrisen är illa nog, men glöm heller inte att Ryssland militärt sett dominerar i Östersjön och är mycket aktiva. I studien "Ryska elitförband" (2013) skriver Joakim von Braun och Lars Gyllenhaal: "Ryssland arrangerar numera lika många militärövningar som under sovjetisk tid, inklusive oanmälda storövningar för elitförband. Många av de soldater som övar i dag är, till skillnad mot gårdagens, välbetalda och stolta yrkessoldater medan officerarna ofta har stridserfarenhet från Afghanistan, Tjetjenien och Georgien".
Inte konstigt att Sverige tyr sig till Nato så långt det överhuvudtaget går. Eller som Alliansregeringens partiledare uttrycker det i sin DN Debattartikel: "Med ett alltmer hotfullt Ryssland ökar behovet av ett starkt och enat Europa. Sverige bygger säkerhet tillsammans med andra". Men utan Natomedlemskap saknar Sverige det som verkligen räknas: försvarsgarantier. Och ingen säkerhet värd namnet kan byggas på dagens lösa sand.
Den regering vi väljer den 14 september ska ta nästa försvarsbeslut 2015. Kommer den regeringen vara beredd att göra vad situationen kräver?