Valet ska vinnas med musik, tycker Feministiskt initiativ. Förra lördagen hade partiet releasefest i Stockholm för en maffig samlingsskiva där över 60 artister bidrar med låtar i Gudrun Schymans anda. Om bland andra Marit Bergmans "Adios Amigos" och Linnea Henrikssons "Dum i huvet" kan få patriarkatet att hälsa hem återstår förstås att se. Men själva idén att tonsätta valrörelsen är inte dum. "Det här kan nog betyda en hel del för partiet eftersom musik är bra på att väcka känslor", säger Cecilia K Hultberg som är professor i musikpedagogik. Får väljarna positiva upplevelser av en viss musik kan det lätt färga av sig på det politiska sammanhang där den används, menar hon (SR 25/4). Vilket man bäst förstått i USA.
Få amerikanska politiker skulle gå till val utan en sång som kan ge budskapet och den egna personligheten ett fördelaktigare intryck. Det började redan när George Washington valdes till USA:s första president i slutet av 1780-talet. Hans slagdänga bar titeln "God Save George Washington", en variant av Englands nationalsång "God Save the King". Varför Washington överhuvudtaget ansåg sig behöva en kampanjlåt är oklart. Som hyllad hjälte i frihetskampen mot den brittiska kolonialmakten var George Washingtons popularitet så grundmurad i folkdjupet att han inte ens hade någon opponent. Hugade presidentkandidater har i alla fall sedan dess känt sig manade att följa i Washingtons musikaliska fotspår.
För det mest lyckade exemplet hoppar vi raskt till 1932. Sittande president var republikanen Herbert Hoover, han såg lika dyster ut som landets svåra ekonomiska depression efter börskraschen tre år tidigare. Snacka om kontrast till den soligt leende demokraten Franklin D Roosevelt. Han sammanfattade genialt sin kandidatur i sången "Happy Days Are Here Again". Väljarna övergav stackars Hoover i drivor och Roosevelt kunde tryggt parkera sig bakom Vita husets skrivbord ända till 1945.
Värre gick det för Roosevelts partikamrat George McGovern när denne under brinnande Vietnamkrig 1972 utmanade president Richard Nixon. McGovern valde fyndigt Simon & Garfunkels "Bridge Over Trouble Water" som kampanjlåt. Tråkigt för McGovern var att Demokraterna samtidigt höll på att slitas sönder av bråkande falanger, varvid amerikanerna snarare såg Nixon som ledaren att överbrygga nationens trubbel (och fick Watergateskandalen på köpet...).
Ett notabelt magplask gjorde även Ronald Reagan när han 1984 använde Bruce Springsteens "Born In The USA" i sin återvalskampanj. Reagan diggade väl refrängen, men lyssnade han någonsin på texten som skildrar en desillusionerad Vietnamveterans bittra erfarenheter av Amerika? Reagan vann visserligen ändå. Dock till priset av en mycket ilsken Springsteen. Republikanerna hade tydligen ingen koll alls på denne rockartist - en uttalad vänsterdemokrat! Betydligare nöjdare var han i senaste presidentvalet 2012 då Barack Obama framgångsrikt - och med upphovsmannens entusiastiska välsignelse - kampanjade till tonerna av Springsteenlåten "We Take Care of Our Own".
Demokraternas bästa musikaliska stund efter 1932 måste annars varit i början av 90-talet. Reagans vicepresident George Bush (den äldre, alltså) satt nu i Vita huset och USA:s ekonomi var åter vissen. Entré: en tämligen okänd guvernör från Arkansas, Bill Clinton. Han följde Roosevelts recept och slog an ett smittande optimistiskt tonläge med Fleetwood Macs "Don't Stop (Thinking About Tomorrow)". Följden blev att Clinton vann väljarnas gunst både 1992 och 1996. Det sistnämnda valåret gjorde emellertid utmanaren Bob Dole ett musikaliskt konkurrenskraftigt försök att besegra Clinton. Senatorn från Kansas modifierade Sam & Daves svängiga 60-talshit "Soul Man" till "Dole Man". Utan tvekan det styvaste inslag som Republikanerna hade att bjuda på i denna kampanj, som mestadels plågades av förvirring och uppgivenhet.
Slutsats: musik kan vara ett effektivt hjälpmedel, förutsatt att låten är bra och rimmar med budskapet i övrigt. Hittills har det emellertid gått trögt att omplantera denna amerikanska politiska tradition på svensk mark.
Enda gången det verkligen funkat är nog - tyvärr - inför valet 1991, då Ian Wachtmeister och Bert Karlsson bildat sitt populistiska missnöjesparti Ny Demokrati. I lanseringen användes en specialskriven kampanjlåt, "Drag under galoscherna (Häng med, häng med)", av Ny Demokratis officiella "husband" Bert-Ians. Bakom namnet dolde sig låtsnickraren och dansbandssångaren Paul Sahlin, på 70-talet känd som mjukispoppande flickidolen Paul Paljett. Hans musikaliska galoscher ackompanjerade Ny demokratis väg genom valrörelsen till en vågmästarställning i riksdagen. Där utmärkte sig partiet med allt hämningslösare främlingsfientliga utfall innan projektet föll i bitar.
De etablerade partierna har å sin sida aldrig fått till det musikaliskt. De fåtaliga försöken har snabbt blivit barmhärtigt bortglömda. Fredrik Reinfeldt vill nog lika lite bli påmind om Wille Crafoords moderata kampanjlåt "Flyter" från 2010, som Jan Björklund brinner av längtan att stämma upp i "Folkpartimarschen" anno sent 50-tal. Fast "Lokalsamhällesvisan" som Centern trallade på i valet 1976 lär vara en levande kultklassiker, som ibland sjungs under sena kvällar på interna partimöten. Frågan är om Stefan Löfven & Co gör detsamma med opuset "Hej, socialdemokrat (även kallad "Nygammalt val"). Ett helt fantastiskt uselt pekoral från valrörelsen 1968. Smaka bara på följande rader: "Det är länge sen vi ropade upp till kamp för mat / länge sen vi slokade över tomma fat / den pust som då fyllde vår klass / och gav kraft åt vårt rättvisekrav / den finns i dag i den luftmadrass / som bär oss på välfärdens hav".
Ja, skratta ni. Faktum är att Socialdemokraterna gjorde ett kanonval och fick egen majoritet! Löfven borde kanske testa att damma av sången om luftmadrassen igen?