När alliansregeringen i februari 2009 presenterade den gemensamma Energiöverenskommelsen öppnade man för att nuvarande kärnkraftverk kunde ersättas av nya när de gamla togs ur bruk. Men för att få bygga ersättningsreaktorer behöver en ansökan lämnas in till Strålsäkerhetsmyndigheten. Just det gjorde statliga Vattenfall tidigare i veckan.
Vattenfall äger i dag stora delar av kärnkraftverken i Forsmark och Ringhals och det är bara på dessa platser nybyggnationer kan bli aktuella. För det är långt ifrån säkert att det blir några nya reaktorer. Strålskyddsmyndigheten meddelade i går att de behöver minst fem år på sig utreda frågan. Kostnaderna för att bygga nya reaktorer är hisnande och lär fungera som en avskräckande faktor, speciellt eftersom Energiöverenskommelsen förbjuder staten från att ekonomiskt understödja investeringar i nya reaktorer.
Trots alla förbehåll är Vattenfalls ansökan en positiv nyhet. Den visar nämligen att det som - på grund av politiska låsningar - legat fast i 30 år nu håller på att förändras. Resultatet av 1980 års kärnkraftsomröstning var tvetydigt och utvecklades snabbt till en svårhanterad följetong i svensk politik. Kärnkraften skulle avvecklas, så var det bestämt, men först när välfärden och sysselsättning inte hotades. Hotet skulle dessutom permanent vara avvärjt 2010 då all kärnkraft skulle vara veck.
Nu blev det inte så.
Kärnkraft står idag för 40 procent av den svenska energiförsörjningen. Enligt en rapport från 2010 som gavs ut av Energimyndigheten är den globala elproduktionen från kärnkraft bara 14 procent av den totala produktionen. Det är alltså lätt att förstå att vår kärnkraft har hållit nere elpriserna, till glädje för industrin och privata konsumenter.
Sverige kommer att behöva kärnkraft många decennier framöver. Inte minst för att förhindra ytterligare koldioxidutsläpp. Därför är Vattenfalls ansökan hoppfull.