Frågan har varit på tapeten i åratal. Få har talat så mycket, så länge och så ihärdigt om vikten av disciplin och studiero som Folkpartiets Jan Björklund. Ändå: under hans tid som skol- och utbildningsminister blev inte situationen bättre. Flera undersökningar tyder på att stökigheten fortsatt i oförminskad styrka. Internationellt utmärker sig Sverige som en klassrummens värsting bland OECD-länderna.
Märkligt att kunskapsresultaten faller och faller, när ordning och reda inte upprätthålls? Vi börjar nästan bli blasé på politiker med bekymmersamma miner som kommenterar ännu en larmrapport om det föga hedrande tillståndet i vårt krackelerande utbildningsväsende. Löften om krafttag, åtgärder och reformer har nått inflatoriska nivåer.
Men Jennica Åströms debattartikel i måndagens Corren går bara inte att värja sig emot (läs den!) Hon är elevkårsordförande och niondeklassare på Folkungaskolan i Linköping. I ett skakande vittnesmål från sitt vardagliga elevperspektiv beskriver hon vad som i realiteten är vuxenvärldens kapitulation. Lektionerna dränks i konstant buller. Eleverna kommer och vandrar iväg genom dörrarna som de vill. Respekt saknas för lärarna, vilka måste slösa dyrbar undervisningstid åt att försöka få tyst på bråkiga och stojande barn. Till råga på allt undergrävs lärarnas redan urholkade auktoritet av föräldrar som vägrar ge något stöd, utan istället bollar tillbaka disciplinproblematiken på skolan.
Jennica Åström kallar klimatet på Folkungaskolan "fruktansvärt" och slår i en central mening fast: "Det är orättvist att vi som är elever blir fråntagna vår rätt till en bra utbildning för att våra lärare måste agera dagismamma". Anklagelsen är svidande. Hennes debattartikel andas ilska och frustration över ett svek som är monumentalt. Något mindre dramatiskt ord är faktiskt svårt att använda.
Vad det ytterst handlar om är ju att eleverna berövas möjligheter, livschanser och horisonter som traditionellt varit skolans uppdrag att berika dem med. De vuxna har flytt sitt ansvar och en av samhällets viktigaste institutioner har infantiliserats. Det är den bittra, hårda sanningen. Varför det blivit så har det diskuterats mycket kring. Behövs ökade resurser, fler regleringar? Politikerna öser på med floder av skattepengar och styrdirektiv. Men tycks stå maktlösa trots alla insatser och all god vilja. Vilket signalerar att skolans kris bottnar i ett värderingsproblem, att själva lärandekulturen eroderat. Den är inte lätt att återskapa med reguljära politiska verktyg.
Vi vet vad som fungerade förr: en auktoritativ och stolt lärarkår, flitiga och disciplinerade elever, stödjande och fostrande föräldrar. Antagligen skulle sånt fungera ganska hyggligt idag också, fast hur når vi dit? Det är en komplicerad process som mera kretsar kring andan i civilsamhället varur kulturen (eller okulturen) hämtar näring, växer och formas. Men vad hjälper det svaret Jennica Åström och hennes kamrater på Folkungaskolan som behöver en näve i katedern här och nu? Grundläggande folkvett och vanligt basalt uppförande i deras studiemiljö kan knappast kräva en Einstein för att åstadkomma. Bara vuxna som vågar - och tillåts! - spela rollen som vuxna.