Förra veckan hotade den ryske ambassadören i Danmark vårt grannland med atomkrig, om danskarna utrustar sina örlogsfartyg med luftförsvarsrobotar som är integrerade i Natos defensiva missilsköld. Ett makalöst grovt och chockerande rått uttalande. Men en gangsterdiplomati som är helt i linje med Putinregimens extremt fientliga uppträdande i Östersjöområdet de senaste åren. Ryssland kränker inte bara systematiskt Sveriges gränser till sjöss och i luften. Ryska stridsflygplan har också simulerat kärnvapenangrepp mot svenskt territorium. Även Baltikum och Polen har utsatts för nukleära anfallsövningar av den ivrigt upprustande ryska militärkolossen. Att Danmark nu fått göra andra Östersjönationer sällskap i den radioaktiva skottgluggen borde således inte förvåna. Ryssland vill skrämma till anpassning och underkastelse, sannolikt med det långsiktiga målet att göra den strategiskt viktiga Östersjön till ett i praktiken ryskdominerat innanhav (en dröm som har gamla anor i Kreml).
Efter Ukrainakriget och stölden av Krim finns skäl att frukta att baltstaterna står i tur för Putins revanschistiska imperieplaner. Här har den ryske härskaren en gyllene chans att ytterligare förnedra och splittra det väst som redan fegat ur från att sätta hårt mot hårt i Ukraina. Till skillnad från det olycksaliga ukrainska folket har invånarna i Estland, Lettland och Litauen Natomedlemskapets skyddsgarantier att luta sig emot. Problemet är att dessa länders utsatta geografiska position gör dem mycket svårförsvarade, och skulle Nato vilja riskera ett europeiskt storkrig för Baltikums skull?
Ska ett ryskt angrepp trovärdigt kunna avskräckas, har Sverige en oundviklig nyckelroll. I synnerhet om man tar Gotland i beaktande. Med denna ö i ryska händer kan militär kontroll över Östersjön snabbt etableras, och undsättande sjö- och flygstridskrafter från Nato till baltstaterna effektivt skäras av. Omvänt kan ett starkt svenskt försvar, inkluderande Natobaser med insatsberedda styrkor, både på Gotland och längs vår övriga Östersjökust, sända signalen att priset för iscensättningen av ett nytt Krim på baltisk mark vore väldigt högt.
Men Sverige saknar dels egen militär kapacitet att tala om, dels ingår vi inte i Natos medlemskrets. Därmed är vi ingen stabiliserande aktör i regionen. Utan tvärtom en säkerhetsrisk, som snarast inbjuder Ryssland till fortsatta äventyrligheter och vidare aggression. På sin blogg den 21/3 varnade Försvarshögskolans tidigare chef Karlis Neretnieks för att vårt allians- och försvarslösa land kan utnyttjas som ett presumtivt verktyg i Putins erövringspolitik: "Den svenska försvarsmaktens oförmåga att idag, och inom överskådlig framtid, hindra Ryssland att tämligen enkelt och billigt besätta, 'låna', sådana delar av svenskt territorium som skulle göra det mycket svårt, kanske omöjligt, för Nato att ingripa till försvar av sina baltiska medlemmar har gjort ett isolerat angrepp mot Sverige till en tänkbar option".
Men förståelsen bland ansvariga politiker i regering och riksdag tycks ytterst begränsad. Man kan inte ens ena sig om tillräckliga anslag till det famösa "enveckasförsvaret", som i bästa fall är stridsdugligt i mitten av nästa decennium. Ett svenskt Natomedlemskap är också långt borta. Vad återstår? Att prova bönens makt om lugnare tider?