Kombinationen av aggressiv retorik och förberedelser som skulle göra det praktiskt möjligt är i vart fall inte lovande. Men ännu mer oroväckande är att det ryska perspektivet är så väsensskilt från det västerländska att det i princip utgör en egen verklighet.
Denna kollision mellan verkligheter kom till uttryck i ett samtal som fördes mellan Rysslands president Vladimir Putin och Storbritanniens premiärminister Boris Johnson nyligen.
Johnson framförde, liksom även Bidenadministrationen och G7-ländernas utrikesministrar har gjort, sin oro över att ett stort antal ryska soldater har ansamlats vid gränsen till Ukraina. I det ryska referatet ifrågasätts dock även detta grundläggande faktum – det talas om ”påstådda” trupprörelser. Och Putins svar blev, enligt referatet, en utförlig utläggning om hur det i själva verket är Ukraina som uppträder aggressivt. Enligt Putin pågår ytterst sett en militär ”utforskning” av Ukraina från Natos sida, något som ”utgör ett direkt hot mot Rysslands säkerhet”.
Och är det något Ryssland hittills har visat tydligt, är det att man har en extraordinär beredskap att vidta militära medel när man uppfattar det som politiskt motiverat. Kriget är en fortsättning på politiken med andra medel. När det gäller Ukraina finns också en tydligt formulerad agenda från rysk sida. Ukraina ska på ett eller annat sätt ingå i den ryska sfären. Den ryska geopolitiska logiken förbjuder ett västorienterat Ukraina.
Huruvida det upplevda hotet från Ukraina har gett upphov till någon avsikt att denna gång faktiskt agera militärt är omöjligt att veta. Rysslandskännaren Mark Galeotti skriver i The Moscow Times: ”Kontentan är att vi inte vet, och det gör förmodligen inte Kreml heller … Den här ryska administrationen arbetar inte med strikta, långsiktiga planer av det slag som ska leda till schackmatt på femton drag. Istället skapar den dynamiska situationer – vilket ofta innebär att bryta status quo – och handlingsalternativ åt sig själv, så att den kan fånga tillfällen och reagera på hot när de uppstår.”
Paradoxen är att det ryska agerandet gentemot Ukraina förstärker det upplevda hotet. Ju mer Ryssland trycker på för att förhindra USA och andra västländer från att fördjupa sina relationer med Ukraina, desto starkare blir dessa relationer. ”När Ryssland agerar och uppträder alltmer aggressivt mot Ukraina, ser Ukraina allt färre alternativ till närmare relationer med västvärlden om landet ska ha någon chans till säkerhet”, skriver tankesmedjan International Crisis Group i en analys.
Frågan om ukrainskt EU- och Natomedlemskap uppvisar precis denna dynamik. Fastän Ryssland sedan den nuvarande konflikten började har gjort sitt bästa för att kväsa Ukrainas orientering mot EU och Nato, har inriktningen om något förstärkts. Sedan 2018 finns ambitionen om EU- och Natomedlemskap till och med i konstitutionen. Det är ”en strategisk inriktning som blir mer populär för varje år som går”, enligt Ukrainas utrikesminister Dmytro Kuleba. Det som nu sker bidrar sannolikt till ökande popularitet.
Daniel Braw, fristående utrikesdebattör och fil.dr i historia