Som i januari 2010 alltså? Nästan. Samtliga fyra allianspartier är betydligt impopulärare idag, jämfört med i januari 2014, och åtminstone ett av dem lever farligt nära 4–procentspärren. En annan skillnad är att Sverigedemokraterna är avsevärt större i dag. Partiet slåss med Miljöpartiet om att etablera sig som tredje största parti.
Mycket tyder på att Stefan Löfven ges i uppdrag i bilda regering efter valet den 14 september. Han lär få användning för sina svetskunskaper.
Socialdemokraterna noterades för 39,8 procent av rösterna i valet 2002. Sen brakade det utför 2006 och 2010. Målet för S är att samla 35 procent av väljarna bakom partiet i höstens val. Eftersom partiet noterades för drygt 34 procent i SCBs partisympatiundersökning november 2013, ligger målet inom räckhåll.
En allt större andel av väljarkåren är en flyktigt flaxande fågel, som först under valrörelsens slutskede bestämmer var den ska landa. Det påverkar partierna, i synnerhet Socialdemokraterna och Moderaterna, som absolut inte vill stöta sig med den för valutgången strategiskt viktiga väljargruppen storstädernas medelklass. Samtidigt fortsätter SD att göra inbrytningar bland traditionellt starka S–fästen. Enligt SCB är SD näst största parti bland LOs drygt en miljon medlemmar. Invandringspolitiken har stor sprängkraft. Oron den ger upphov till kan inte jagas undan med hjälp av besvärjelser, eller genom att klistra rasiststämpeln på dem som luftar oron.
Tankar inför valet (1): Försvaret, migrationspolitiken, energipolitiken – tre områden där Sverige mår bäst av långsiktigt hållbara överenskommelser signerade M och S.
Tankar inför valet (2): Bred, blocköverskridande uppgörelse om skolan och dess framtid.
Tankar inför valet (3): Alliansens blinda fixering vid skattesänkningar som "arbetslinjens" viktigaste hävstång raderade inte ut "utanförskapet". Tvärtom. Kombinationen fortsatta skattesänkningar/hög arbetslöshet vältrar över kostnaderna på kommunerna. (Drygt 40 procent av de miljarder som betalas ut i ekonomiskt bistånd beror på arbetslösheten.)
Alliansen tillträdde 2006. Statens utgifter motsvarade 32 procent av BNP. När vi röstar i september pendlar utgiftskvoten kring 27 procent, enligt finansdepartementet. Det motsvarar i runda slängar drygt 250 miljarder kronor. Fortsatt alliansstyre = fortsatt urholkning av de gemensamma trygghetssystemen. Fortsatt växande klyftor.
Det känns i luften: Folk har tröttnat på alliansen. I bästa fall betyder det att det våras för den solidariska reformismen enligt uppgraderad S–modell.