Politikens inriktning hamnar i skuggan av spelteorier om maktens taburetter. Varken det rödgröna eller blåa laget tycks heller kunna formera något annat än en svagare minoritetsregering än dagens, konstaterar Fokus politiska reporter Torbjörn Nilsson i tidskriftens senaste nummer. Och tillägger dystert: "Handlingskraft och mandat för reformer ser inte ut ingå i något av alternativen".
Orsaken är naturligtvis Sverigedemokraternas frammarsch. Redan deras intåg i riksdagen 2010 betydde att Alliansen förlorade sin majoritet, vilket delvis förklarar ministären Reinfeldts klena prestationer sedan dess. SD hovrar numera kring 10 procent i opinionsundersökningarna och är på väg att etablera sig som tredje största parti. En kil har slagits in mellan blocken, det framtida parlamentariska läget blir en besvärande oviss thriller. Men i söndags försökte partiledaren Jimmie Åkesson ikläda sig rollen som försoningens man.
Intervjuad i SvD kunde han tänka sig att i en låst situation tillfälligt släppa invandringsfrågan som öppning till en "långsiktig dialog" med någon av statsministerkandidaterna. Att Reinfeldt eller Löfven skulle låta Åkesson bli kungamakare, och sedan hållas som hans gisslan när det invandringsfientliga moratoriumet löpt ut, vore förstås lika knasigt som oacceptabelt.
Det blev också kalla handen direkt från de anständiga partierna. Åkesson mötte även, föga förvånande, kritik från sina egna led. Släppa invandringsfrågan?! SD:s hela världsbild och existens bygger ju på misstro, förakt och hets mot människor som kommer från andra kulturer än vår egen. Åkesson backade snabbt från uttalandet, menade att han blivit felciterad och hävdade i Aftonbladet att han aldrig släpper fram en regering utan att få tillbaka något i invandringspolitiken.
Men det måste ändå sägas vara en smart testballong av Åkesson, ännu ett led i att hans slipade strategi att framställa sig som resonabel och salongsfähig. För att vinna ökat och stabilt opinionsstöd måste stigmat av aggressiv främlingsfientlighet bort. Nyckeln till makt och inflytande är att ompaketera fördomar och intolerans till något mjukare, aptitligare - ett budskap som kan maskeras till statsmannamässighet, men där slutsatsen likafullt ständigt är densamma: allt är "massinvandringens" fel. Så agerar nyfascistiska rörelser i hela Europa och de är framgångsrika.
SD går inte att tänka iväg, men de går att bemöta. Som den brittiske ekonomen, journalisten och författaren Philippe Legrain skrev i gårdagens DN är det hög tid att svenska politiker på allvar tar kampen mot SD, rycker undan mattan för deras argumentation genom att ihärdigt påvisa att en frisk, dynamisk ekonomi förutsätter invandring och mångfald. Och detta samtidigt som man undanröjer de strukturella problemen (inom arbetsmarknaden icke minst) ur vilka SD hämtar sin näring. Axla ansvaret över blockgränsen. För Sveriges skull.