Det är 1958, du är tonåring i USA som slår på radion. Plötsligt: ett smittande, eggande gitarrintro - och så rösten som smattrande rytmiskt förkunnar: ”Deep down in Louisiana close to New Orleans / Way back up in the woods among the evergreens / There stood a log cabin made of earth and wood / Where lived a country boy name Johnny B Goode...”
Pang! Soundet, sången, riffet - det sitter direkt, tar sig in nervsystemet, en musikalisk feberbacill som inga antikroppar rår på.
Det måste varit en omtumlande, berusande känsla att höra Chuck Berrys signaturlåt för första gången. Särskilt om du är en ung, hormonstinn kille eller tjej i 1950-talets Amerika; ekonomiskt välmående, men tyngt av ett kvävande konservativt klimat, parat med kalla krigets existentiella kärnvapenångest och McCartyismens kommunistparanoja.
Chuck Berry bröt upp en oas av ljus och oförfalskad livsglädje. Hans musik blev, var och är en tillvarons säkerhetsventil av hopp, inspiration, befrielse. Roll over Beethoven and tell Tchaikovsky the news - en mer välförtjänt Polarpristagare får man leta efter.