Men de borgerliga partierna misslyckades att visa det. Istället kunde den rödgröna trion hamra in föreställningen att Alliansens jobbpolitik varit ett fiasko. Arbetslösheten hade ju ökat med 1 procentenhet sedan 2006 till nuvarande 7,9 procent! Men argumentationen var ett trick med rök och speglar. Det menar Magnus Henrekson, professor i nationalekonomi och vd för Institutet för Näringslivsforskning, i gårdagens SvD. Han slår fast att det är sysselsättningsmåttet som är det intressanta och där är Sverige bäst i EU. Inget annat land i unionen har en lika hög sysselsättningsgrad som vi: 80 procent i åldersgruppen 20-64 år. Detta trots att Alliansen fick den globala finanskrisen på halsen. Fler svenskar fick jobb, sysselsättningen ökade. Det är Alliansens facit.
Men, påpekar Henrekson, fokuserar man enbart på arbetslöshetsmåttet blir intrycket ett annat. Många kan vara arbetslösa fast sysselsättningen är hög, eftersom en person måste vara aktivt arbetssökande för att räknas till kategorin. Och fler arbetssökande blev det mycket riktigt under Alliansen, då politiken gick ut på att stärka svenska folkets drivkrafter för att gå från bidragsförsörjning till produktiv sysselsättning.
De rödgröna lyckades dock vända detta emot borgerligheten, genom att ensidigt vifta med arbetslöshetssiffran. En lika fiffig demagogisk manöver som Stefan Löfvens löfte om att pressa ner Sveriges arbetslöshetsnivå till EU:s lägsta år 2020. Det öppnar oanade möjligheter för en slug politiker.
Göran Persson var en sådan. Han trollade bort massor av arbetslösa människor genom att helt sonika förtidspensionera dem. Ty den person som saknar jobb och inte söker något, den personen är heller inte arbetslös. Statistiskt sett alltså. Löfven kan lätt infria vad han lovat genom att skicka varenda arbetslös svensk till att snurra runt i kunskapslyftande kurser på obestämd tid. Vips, arbetslösheten bedöms som obefintlig! Om samtidigt de riktiga jobben blir färre och sysselsättningen faller, ja det är liksom en annan femma... Eftersom Alliansen brast i att övertygande inpränta dessa elementa hos väljarkåren, och därmed värna förutsättningarna för en fortsatt god sysselsättningsutveckling, har den nya regeringen kunnat excellera i gammal rödgrön vänsterideologisk "rättvisepolitik".
På bordet ligger idag ett batteri av tillväxthämmande förslag: höjda arbetsgivaravgifter för unga, större pålagor på energin, avtrappade jobbskatteavdrag, ytterligare uppdriven marginalskatt (som redan är världens värsta), fler ska tvingas betala statlig inkomstskatt, privata aktörer inom välfärdssektorn ska få svårare att bedriva verksamhet, och så vidare. I grönvänsterns retorik håller Sverige på att gå sönder. Därför behövs mer intäkter till de offentliga kassorna. Tvärtom kan det bli mindre skattepengar än innan. Aldrig har vård, skola och omsorg haft så mycket resurser som under Alliansens tid. Vilket berodde på att man gjorde arbete och företagande lönsammare, och fler i sysselsättning genererade fler skattekronor. Löfven och hans kamrater tycks vara offer för sin egen framgångsrika svartmålning av Alliansens Sverige när de nu satsar på åtgärder som hotar att få motsatt effekt.