Tragiskt, suckade språkröret Åsa Romson. Klart att det sved i den pacifistiska gröna själen. Miljöpartiet har aldrig gillat försvaret i allmänhet och Jas i synnerhet. Partiet som nyss krävde sänkta försvarsanslag, trots Ukrainakrisen och ett hotfullare Ryssland kring våra gränser, har tvingats av Stefan Löfven att svälja Försvarsberedningens slutsatser från i maj om det skärpta världsläget. Vilket konkret innebär att även MP står bakom satsningarna på fler Jasplan och fler ubåtar. Som tröst fick MP igenom hårdare regler gällande vapenexporten, något som icke minst Sveriges korrupta militärutbyte med medeltidsdiktaturen Saudiarabien illustrerat nödvändigheten av.
Sammanfattningsvis en utmärkt kompromiss. Ideologiskt representerar S och MP vitt skilda världar. Men här blev resultatet det bästa av bådas.
Det kan man emellertid knappast säga om den blivande rödgröna regeringens försök att hantera sina stridande viljor om kärnkraften. Går det ens att kalla det för en kompromiss i ordets egentliga mening? FP-ledaren Jan Björklunds beteckning "härdsmälta" torde vara mer adekvat. Löfven höll visserligen emot MP:s militanta krav på förtida snabbstängning av två reaktorer under mandatperioden. Men kärnkraftsindustrin ska klämmas åt genom tuffare driftsrestriktioner och höjda avgifter, dessutom beordras statliga Vattenfall att sluta projektera för modernare reaktorer.
Osäkerheten och förvirringen kring avgörande delar av Sveriges energiförsörjning tilltar igen. Eller som Stefan Löfven uttryckte det: "Vi ska ha ett status quo-tänkande just nu". Hur rimmar det med S-ledarens snack i valrörelsen om vikten av ett blocköverskridande handslag på energiområdet? Ska det inte finnas något annat än fler skattesubventionerade vindsnurror att förhandla med Allianspartierna om?
Situationen är givetvis ohållbar. Vår elintensiva basindustri måste ha långsiktiga spelregler. Det enda Löfven kan leverera är en rödgrön dimbank. Den kan måhända ändå skingras, eftersom det finns en kärnkraftsvänlig majoritet i riksdagen (Alliansen + SD). Innan ens Löfven tillträtt som statsminister hotas han således av nederlag i en tung fråga. Sakpolitiskt kan det synas bra för landet och näringslivet ifall han åker på pumpen, och Alliansens energiöverenskommelse (att Sveriges åldersstigna reaktorer får ersättas av nya) fortsätter vara i kraft.
Men förutsättningen för stora, kostnadskrävande energiinvesteringar är att det finns en stabil planeringshorisont som sträcker sig över mer än bara en mandatperiod. Kan inte industrin räkna med Socialdemokraternas stöd nu eller i framtiden, blir satsningarna ett vågspel som hämmar investeringsviljan. Därför behövs enighet över blockgränsen mellan borgerligheten och S som murar fast grunden för en rationellt fungerande, begriplig energipolitik. Med MP som Löfvens politiskt onaturliga samarbetspartner kan vi tyvärr bara glömma det. Att de gröna svalt Jasplan är en sak. Men den heligaste kon av dem alla, kärnkraftsmotståndet, lär de aldrig kunna slakta utan att partiet brakar ihop.