Det mesta tyder på att den rödgröna regeringen under befäl av statsminister Stefan Löfven får igenom sin första budget när riksdagen röstar i december. Allianspartiernas alternativ utgörs i huvudsak av den politik som väljarna avvisade i valet i september. Allianspartiernas agerande vittnar väl mest om att de inte är så där överdrivet intresserade av att orsaka inrikespolitiskt kaos, som kan sluta med att de själva utses att bilda minoritetsregering. Det scenariot lockar inte, åtminstone inte just nu när i synnerhet den tilltufsat skrangliga moderata skutan guppar fram på vågorna utan kapten. Att allianspartierna avstår från att bryta ut delar ur budgeten, och därmed orsaka för regeringen pinsamma nederlag, motiveras med tal om att visa ansvar. Orsakerna är säkert flera.
Det har spekulerats om att den borgerliga oppositionen skulle fälla regeringsförslaget om trainnejobb och göra tummen ner för förslaget att försvåra för företag som lever på skattepengar att plocka ut vinster. Det är svårt att se hur de f d regeringspartierna skulla klara att vinna debatten som skulle följa på ett dylikt ställningstagande.
Mest molokna i går var Sverigedemokraterna. Deras förhoppning om att alliansen skulle vara mindre generös än regeringspartierna i fråga om utgiftsposten migration kom på skam. Det betyder att SD inte kan exploatera sin paradfråga under omröstningarna i riksdagen. I stället tvingas partiet erkänna färg i enskilda sakfrågor – partiet tycker till exempel att det är självklart att privata bolag ska få fortsätta att göra profit med hjälp av skattebetalarnas pengar.
Alliansen envisas med fortsatta subventioner till företagen, typ bantad arbetsgivareavgift för unga. Okej om "reformen" verkligen gav upphov till en sprudlande jobbrush, men så är det ju inte. Ta handelssektorn som exempel. En rapport från fackförbundet Handels visar att att andelen unga anställda inte ökat sedan 2007. Tvärtom. Andelen unga och antalet arbetade timmar har minskat sedan 2007. Värst av allt: Subventioneringen slukar enorma summor. I år beräknas kostnaden till 18 miljarder kronor. Vilket betyder att varje nytt jobb kostar mellan 900 000 kronoch och en miljon kronor.
Regeringen då? Jag har tidigare skrivit hur dess förslag skiftar fokus i politikien, från fortsatt växande klyftor till mer av rättvis fördelning. I övrigt har den nya ministären inte satt några djupare avtryck. Det är uppenbart att det brister i samordningen mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Somligt luktar pinsam amatörism. Å andra sidan: Vi bör ge statsråden och regeringen ytterligare en tid att bli varma i kläderna. Kom ihåg turbulensen när Fredrik Reinfeldts första ministär tillträdde hösten 2006.
Torbjörn Gustavsson är bygdeskribent & S–krönikör torbjorn.gustavsson@corren.se