Regeringen ökar klyftorna! Det är en ständig refräng i vänsteroppositionens anklagelseakt mot Alliansen. Och vänstern har rätt. Det visar SCB:s statistik. DN publicerade siffrorna häromveckan. 1999, då statsministern hette Göran Persson, hade en icke-arbetande person 75 procent av den ekonomiska standard som en arbetande person åtnjöt. 2011 är namnet på statsministern Fredrik Reinfeldt och då hade den icke-arbetande svenskens relativa ekonomiska standard krympt till 58 procent. Den främsta orsaken är jobbskatteavdraget. De ökande klyftorna är alltså medveten politik från regeringens sida. Men är det fel?
Snarare vore det djupt problematiskt, både nationalekonomiskt och moralfilosofiskt, om det inte lönade sig bättre - mycket bättre! - att jobba än att leva på bidrag. Vilket ingalunda betyder att vi ska uppträda hjärtlöst mot människor som saknar förmåga till egen försörjning. Tvärtom. Men skulle det löna sig illa att gå till jobbet jämfört med att stanna hemma, korrumperas grundläggande mänskliga drivkrafter och samhällets välståndsbas eroderas. Dessutom vore det helt enkelt orättvist. En viktig anledning till att Alliansen kom till makten 2006 var just en känsla bland många väljare i den strävsamma medelklassen att Socialdemokraterna vänt dem ryggen. I den borgerliga retoriken hävdades att S förvandlats från ett arbetarparti till ett "bidragsparti". Vilket det fanns visst fog för.
Ser man till hur olika grupper röstade i det föregåendet valet 2002 (det sista som de rödgröna hittills vunnit) är det ganska talande för egenintresset att 68 procent av de arbetslösa, 65 procent av de långtidssjukskrivna och 59 procent av de förtidspensionerade valde något vänsterparti. Men det förlorade fokuset i jobbpolitiken kom sedermera att kosta S dyrt. Minska klyftorna? Förklara gärna då varför arbete ska löna sig sämre igen.