Sysslar du med någon form av skapande verksamhet i offentlighetens ljus och är missförstådd av din samtid? Ta det kallt. Efter ett antal karensår brukar det bli dags för omvärdering. Eller åtminstone välvillig förståelse. Alltid är det någon som tycker sig finna tidigare förbisedda kvaliteter i din kvarlämnade produktion.
Turen verkar ha kommit till Errol Norstedt, beryktad under artistnamnet Eddie Meduza. Från slutet av 70-talet till mitten av 80-talet sålde han drösvis med skivor och packade folkparkerna fulla, bokstavligen. Tematiken i låtarna kretsade kring sprit, bilåkande, sex och politikerförakt. Humorn var medvetet vulgär och plump, spetsad med osofistikerad satir. Det var barnförbjuden raggarbuskis, likt en råare musikalisk variant av Stefan & Krister. Succén var enorm, ändå märkligt ouppmärksammad när det begav sig.
Så icke längre. På senare tid har flera intresserat sig för att seriöst skildra folkhemsfenomenet Eddie Meduza. Först ut var Bo Sjökvist i SR med det utmärkta programmet "Mera Brännvin" (2009). Därefter kom dokumentärfilmen "Eleganten från vidderna" av Stefan Berg och Andreas Brink (2010, utgiven på DVD). Och nu finns den läsvärda biografin "Bara man é fantastisk" av Börge Lundgren på bokhandelsdiskarna (Kalla kulors förlag, 2014).
Vem vet? Snart kanske det även kommer en akademisk doktorsavhandling, vars slutsats blir att Eddie Meduza pricksäkert artikulerade och gycklade politiskt icke-korrekta stämningar i det sena 1900-talets knegarkultur. En under sin levnadsbana olycklig missförstådd nationaldiktare, som förvisso arbetade med grova och burleska medel. Men gjorde inte också gärna Bellman det? Eller Taube? Eller Vreeswjik?
Personligen framstår Errol Norstedt som ett både rörande och tragiskt människoöde. Tjurskalligt snillrik i förmågan att fånga upp och förlösa den kittlande lockelsen till allsköns osmakligheter vilka annars skamset göms i folksjälens bottenlagringar. Kiss och bajs är kul, ungefär. Men samtidigt var han den evigt fördömde outsidern, märkt av en hård barndom, ständigt kämpande med känslor av djup osäkerhet och ett tilltagande alkoholmissbruk.
Han avskyddes av kulturjournalisterna, bojkottades av nöjessidorna, spelades aldrig i monopolradion, syntes inte i TV. Däremot älskades han varmt av dem som KD-ledaren Göran Hägglund för några år sedan utnämnde till "verklighetens folk". Det var ju inte bland den urbana, DN-läsande medelklassen som Eddie Meduza vann sin publik. Utan på landsbygden i det ”egentliga” Sverige. Hade han inte avlidit 2002, skulle Kristdemokraterna kunna använt honom som dragplåster i årets valkampanj. Eller inte. Men visst hade Hägglund och Meduza varit en osannolikt kul kombination?